En viktoriansk Fabio

Det finns inget trevligare än att läsa en riktigt bra bok - och det finns inget värre än att läsa ut den. Just nu sitter jag här och försöker bota min separationsångest från Lady Julia Grey och Nicholas Brisbane med choklad. Det går sådär.

För saknar dem gör jag definitivt. Det har bara gått några timmar sedan jag vände sista bladet i den tredje delen i serien, Silent on the Moor, och jag vill läsa mera. Nu. Nu! NU! Serien är kraftigt beroendeframkallande, som ni märker. Jag har haft otroligt roligt när jag har läst den och det känns inte alls bra att försöka följa upp den med något annat.

Just underhållningsaspekten på läsandet blir extra tydlig i Silent on the Moor. Till skillnad från de första två delarna, utspelar sig denna inte i London utan på hedarna i Yorkshire där Nicholas Brisbane har blivit ägare till ett förfallet gods. Lady Julia far dit och våldgästar Brisbane och råkar naturligtvis snubbla över en gammal familjehemlighet som fortfarande kastar en allmänt ond och elak skugga över såväl godset som den närliggande byn. Mysteriet visar sig också ha väldigt mycket att göra med Brisbane själv - och det är här det underhållande kommer in i bilden. Dark and brooding, mad bad and dangerous to know; ja, ni vet alla de där epiteten som funkar på mörka, mystiska män som får alla kvinnor inom en mils radie att sucka längtansfullt, alla passar in på Brisbane. Han är den perfekte 1800-talsmannen. Om läsaren till äventyrs skulle ha missat det förut, så får man vara både blind och döv för att inte märka det i Silent on the Moor, där Lady Julias blickar på denne viktorianske Fabio är många, långa och synnerligen utförligt beskrivna. Bröstmuskler spänns, mörka ögon gnistrar och starka armar lyfter tunga saker. Det kunde ha blivit fruktansvärt - men det funkar! Det är så roligt att jag skrattar högt flera gånger när jag läser, och då inte åt de stackars karaktärerna utan med dem. Det hela är gjort med glimten i ögat. Lady Julia och de andra mobbar till exempel Brisbane när han inte vill låta saxen komma nära sina svarta lockar: "You don't want to wander around looking all Heathcliff, do you?"

Vill man, kan man läsa serien om Lady Julia som ett slags blinkning till alla de billiga äventyrsföljetongerna som gavs ut under perioden som romanen handlar om. Här finns alla ingredienser, från zigenare och förbannelser till bleka damer i nöd och romantiska turer i månskenet. Det kunde ha blivit fruktansvärt - men det är underbart. Det är så långt ifrån fiiiin litteratur man kan komma och ville man vara elak skulle man säkert kunna placera Deanna Raybourns böcker på romance-hyllan och låta dem samla damm där, men då hade man missat väldigt mycket skojigt. Så därför struntar vi i det och läser glatt vidare. Jag ska försöka tygla min längtan efter mer tills i höst, då del fyra Dark Road to Darjeeling, väntas komma ut (I den ska Lady Julia fara till Indien! Me like!). Under tiden som jag väntar, placerar jag varsamt Nicholas Brisbane på goding-hyllan tillsammans med Victor Legris och alla de andra fina pojkarna. Varför är det ingen som gör action figures av dem? Jag skulle köpa hela lagret...

Läs mer om de tidigare delarna i serien här och här. Missa inte heller Deanna Raybourns hemsida.

Tack till colourscapesphotography för bild!