Sherlock snart på en bio nära dig

Minns av gårdagens New Moon-biobesök med Bokomaten föga mer än en enorm mängd bara bringor. Vad är det med Meyer och blottade mansbröst? Och vad hade hänt med Volturis smink? Nåväl, kul var det hur som helst. Blev däremot kraftigt pepp på kommande filmatiseringen av Sherlock Holmes, som dyker upp i Sverige i januari. Ser fint ut! Läs mer om filmen här.

Katten, bilen och det stora landet i väster

När man åker bil med min katt kan något av följande hända:

1) Han gör magljud hela vägen och överröstar därmed alla andra i bilen, under hela resan oavsett hur länge den varar. Rekordet är fem timmar oavbrutet bröl.

2) Han kissar på sig efter fem minuter och man tvingas stanna bilen och torka upp innan alltsammans rinner ut på sätet.

3) Båda alternativen ovan i tät följd.

Med detta i åtanke läser jag förvånat Clare de Vries I & Claudius. Hur i helvete gick det till? Är det sant? Ja, tydligen. Fascinerande, som sagt. Fascinerande.

I & Claudius berättar om hur Clare de Vries en dag får nog av sitt liv i London. Hon har inte varit glad sedan hennes mor gick bort, hon trivs inte på jobbet och hon vet inte vad hon ska göra med sitt liv. Det enda hon vet är att hon älskar Claudius, sin 19-årige katt. Andra i hennes situation hade kanske sökt ett nytt jobb eller börjat en utbildning, men Clare är mer drastisk. Hon säljer allt hon har, skeppar över sig själv, sin bil och Claudius till New York för att där ge sig ut på en road trip tvärs över USA. Karantänlagarna gör att hon inte kan återvända till Storbritannien med Claudius när resan är över - och det är inte heller tanken. En katt i hans höga ålder har knappast långt kvar och Clare som har total ångest över tanken på ett liv utan sin älskade Claudius, planerar att USA-resan ska bli deras gemensamma grand finale.

Sagt och gjort. Med kattlådan stående på bilgolvet och Claudius sittande i passagerarsätet ger hon sig iväg från New York med kursen ställd på San Franscisco. Det är den klassiska drömmen om frihet; att vara sin egen och utan ansvar svischa fram genom stat efter stat.

Naturligtvis blir det inte som Clare tänkt sig. Konstiga människor på vägen, sunkiga motell och en allt sjukare Claudius gör att resan blir radikalt annorlunda. Clare börjar undra vad det är hon har gett sig in på.

I & Claudius är fascinerande läsning. Jag förstår att Claudius var Clares ögonsten och därtill en mycket speciell katt; ingen katt som jag träffat skulle frivilligt hänga med på hälften av det som Claudius gör. Framför allt är han väldigt duktig på att följa efter Clare; hon har honom antingen lös eller i famnen för det mesta och det fungerar med några få undantag alldeles utmärkt. Jag, som blir paranoid över blotta tanken på att släppa ut min katt ens under väldigt kontrollerade former på trygga platser, blir nervös å Clares vägnar när hon utan betänkligheter promenar omkring med honom lös på stan i New York.

Det är också där mina invändningar mot boken - och hela projektet - kommer fram. Varför gjorde hon egentligen det där? Är det försvarbart att utsätta sina djur för vad som helst bara för att man själv tycker att det vore kul? Resan är inte direkt skadlig för Claudius, men jag kan ändå inte låta bli att tycka att det är milt sagt tveksamt att utsätta en så gammal katt för den typen av påfrestning. Jag blir också väldigt irriterad på Clares ovana att hela tiden projicera sina känslor på Claudius. Han är en katt, för helsike. En katt! Låt honom vara just det. Att älska ett djur är för mig att uppskatta det för att det är just ett djur, inte en människa.

Clare är inte heller särskilt trevlig som person. Hon har ruskigt mycket issues efter att hennes mor gått bort och skulle nog vara mer behjälpt av en terapisession än en ensamresa över USA. Med det sagt, är I & Claudius ändå läsvärd bara för att den är så bisarr. Lite hackigt skriven och som sagt med många tveksamheter djuretiskt sett, men ändå. Vilken jäkla grej att göra! Ta katten och köra... Don't try it at home, kids.

Underbara engelska spöken

Det finns en fördel med att ta influensasprutan som sällan nämns - om man har lika fragil kroppskonstruktion som jag, mår man dåligt, blir tvungen att stanna hemma från jobbet och kan därmed läsa ut sin bok. Yay! Och aj. Det ska i sammanhanget tilläggas att det gör kraftigt ont i armen de stack sprutan i så det är svårt att hålla boken, men det löste sig genom att jag lutade boken mot katten som kom och lade sig i knät.

Boken på katten var Audrey Niffeneggers Her Fearful Symmetry, som jag köpte efter att ha läst Helenas entusiastiska recension på Bokhora. Jag hade inte läst Niffenegger tidigare, eftersom jag alltid tyckt att plotten i hennes förra roman Tidsresenärens hustru lät så ansträngd, men när jag nu fick höra att den nya boken skulle handla om spöken, engelska kyrkogårdar, tvillingar och annat rys kunde jag ju knappast motstå. Hög Calliope-faktor och ett fantastiskt extrapris gjorde att den inhandlades på Amazon omedelbums.

Her Fearful Symmetry tillhör den där lilla, exklusiva skaran böcker som man älskar från första stund och sedan tycker ännu mer om allteftersom man läser. Själv föll jag redan för första meningen: "Elspeth died while Robert was standing in front of a vending machine watching tea shoot into a small plastic cup." Enkelt och genialt. Och fullständigt omöjligt att inte vilja läsa vidare.

Nämnde Robert lämnas ensam kvar när hans Elspeth dör i cancer, dryga 40 år gammal. Efter sig lämnar hon ett testamente där hennes två systerdöttrar, tvillingarna Julia och Valentina, ärver såväl hennes lägenhet i London som hennes förmögenhet. Men testamentet ställer krav: för att tvillingarna ska få alltsammans måste de bo i läghenheten ett år och deras föräldrar får under inga omständigheter komma innanför tröskeln. Elspeth tycks inte ha något förbarmande för sin syster, tvillingarnas mor Edie, och familjerna har inte träffats på tjugo år. Ingen av dem vill tala om varför. Trots det bestämmer sig Julia och Valentina för att lämna sitt trygga hem i USA för att flytta in i Elspeths lägenhet vid Highgate Cemetery i London, där både det ena och det andra väntar dem.

Egyptian Avenue, Highgate Cemetery

Många av recensionerna av Her Fearful Symmetry har kommenterat att boken är bra men att läsningen kräver att man accepterar berättelsens något udda förutsättningar. Jaha? Är det inte så med alla böcker, undrar jag? Her Fearful Symmetry innehåller förvisso övernaturliga element, men jag skulle snarare säga att det är ovanligt lätt att acceptera dem eftersom romanen är så oerhört snyggt komponerad. Inget av det som händer känns konstlat eller fel. Tvärtom beundrar jag hur Niffenegger får allt att flyta så fantastiskt bra. Det är originellt, spännande, intelligent och underhållande. Miljön är underbar, karaktärerna är to die for och storyn genomarbetad.

Samtidigt är det också mycket vackert. Her Fearful Symmetry är en kärlekshistoria som utspelar sig kring och på en gotisk kyrkogård men samtidigt undviker att falla i goth-träsket eftersom den håller sig fast kvar i 2000-talets moderna London. Jag ska inte förstöra överraskningen för er genom att säga för mycket om den - en hel del av njutningen kommer av berättelsens twist - men låt mig bara slå fast att det här var helt otrolig läsning. En av 2009 års allra bästa böcker!

*********************************************
Måste också tillägga att jag verkligen gillar omslaget! Samt att jag inte för mitt liv kan förstå varför jag inte har varit på Highgate Cemetery när jag besökt London. Ett fruktansvärt misstag som ska rättas till å det snaraste. Kolla in deras hemsida så länge! Eller för den delen den här länken (som är dum och inte vill bli inklistrad). När hon researchade boken, arbetade Niffenegger som guide på kyrkogården och på hennes hemsida kan man se hennes egna bilder därifrån. Vilken anglofil biliofil med viktorianska, historiska böjelser kan låta bli att älska det?

Att dö en smula

Om jag skulle varit fjortis hade jag dött en smula av att läsa det här; New Moon får 15-årsgräns på bio. Nu är jag 31 och tänker Yes! Då kanske man vågar sig dit! Världen förändras sannerligen när man blir äldre...

Läser också DNs andra artikel om Meyer och förvånas över att folk orkar fundera så mycket på henne och böckerna. Herregud. Ska det vara så svårt att förstå att många gärna läser vad de uppfattar som en spännande historia och att ännu fler läser den om det dessutom finns lite passion med? Är det något man behöver ägna milslånga analyser åt?

Analysera mig och jag biter

Får får får?

Får får får?

Nej, får får pris! Eller rättare sagt, deras föräldrar får pris. Olof och Lena Landström som gör de fantastiskt sköna böckerna och Bu och Bä har fått årets Astrid Lindgrenpris. Priset delas ut av Rabén & Sjögren och prissumman är 50 000 kr. Calliope gratulerar och hoppas på fler böcker om de inte alltför smarta, men alldeles bedårande fåren.

Läs mer om priset i DN och SVD.

Underbart vegetariskt

Sitter här och är alldeles mätt och glad och kommer med stor sannolikhet somna i soffan inom kort och därmed missa att hämta upp min tvätt ur tvättstugan innan tiden gått ut. Orsaken till mitt nöjda tillstånd är att jag nyss ätit egenhändigt tillagade biffar med broccoli och fetaost ur boken Vegetariskt; Mat från Trädgårdscaféet Slottsträdgården Ulriksdal av Katarina Nordgren och Tomas Södergren. Biffarna ifråga är de som syns på bokens omslag och de är sjukt goda. Tyvärr tar de en liten stund att fixa till, men det är det värt. Vegetariskt är också en av de kokböcker jag använder oftast. Ni vet ju hur det är med kokböcker - de är lätta att köpa på sig och lika lätta att låta stå oanväda i hyllan. Men Vegetariskt undviker det ödet genom att vara liten och smidig till formatet (även om den inte riktigt klarar att ligga uppslagen på bordet utan att vika ihop sig) och stor till innehållet. Här finns allt man kan önska, från plockmat till varmrätter och kakor. Det jag gillar bäst är varmrätterna och alla fantastiska sallader. Dessutom rymmer den en hel del bra recept på soppor; sparrissoppan är absolut bäst. Extremt enkel att göra och väldigt god.

Tomas Södergrens foton förtjänar också att nämnas. De är mycket fint komponerade och definitivt inspirerande att titta på. Nästan farliga, faktiskt, för allt ser så gott ut att man med stor sannolikhet blir tvungen att testa samtliga recept.

So me like. Mucho. Tilläggas ska också att du inte behöver vara vegetarian för att uppskatta boken. Recepten kan lika gärna vara grunden till en måltid där du själv lägger till kött, kyckling eller fisk om du känner för det. Fast i det här fallet är det helt onödigt. Grönsakerna rockar fett på egen hand.

Döda försvunna människor och syskonsex

Härmed lovar jag högtidligen att det här ska bli årets sista inlägg om Charlaine Harris. No more. Men det är ju liksom inte mitt fel att hon är produktiv och vanligtvis bra och att jag bara måste läsa allt hon skriver... Nu har jag åtminstone läst i kapp; när sista sidan i Grave Secret är vänd finns inget av henne som jag inte har läst. Känns tryggt. Och lite fanatiskt.

Grave Secret är fjärde delen i serien om Harper Connelly, kvinnan som efter att ha blivit träffad av blixten som tonåring fått förmågan att känna de döda. Hon kan tala om var deras kroppar befinner sig och vad de dog av, något hon numera försörjer sig och sin bror Tolliver på. Tillsammans åker de USA runt och hjälper folk att få klarhet i vad som hänt deras avlidna släktingar och vänner - naturligtvis inte ett helt problemfritt uppdrag.

Och bror, ja. Tolliver är egentligen inte släkt med Harper. De har vuxit upp tillsammans som syskon men har inga blodsband till varandra. Det saknade släktskapet är också den springande punkten när det kommer till min kritik av serien; Harper och Tolliver inleder nämligen en kärleksrelation med varandra en bit in i serien och det blir bara för mycket. Inte för att det hela skulle vara moraliskt tveksamt för det struntar jag i, utan för att det ger upphov till så fruktanskvärt många, fruktansvärt dåliga sexscener. Så dåliga att det får mig att få panik, faktiskt. Det lägger ett sunkigt dis över resten av handlingen och får mig att undra vad i hela Helsingland Harris tänkte när hon skrev det.

I Grave Secret är sexet dock ovanligt nedtonat, vilket omedelbart får effekt på berättelsen. De "riktiga" händelserna om jag får säga så, ges utrymme och allt blir väldigt mycket trevligare att läsa. Grave Secret ger också Harper möjlighet att äntligen få reda ut vad som hände under hennes uppväxt, något som känns mycket välgörande. Harper är en så trasig människa att det nästan gjort ont att följa henne i seriens tidigare delar, så det är skönt att hon får ordning på saker och ting nu. Samtidigt känns slutet i Grave Secret väldigt mycket som slutet på hela serien; det finns inte så mycket mer att säga. Jag vet inte om Harris planerar några fler delar i serien, och jag skulle nästan föredra om hon lät den ta slut här. Det har varit hennes mest tveksamma serie från början, men med Grave Secret skulle den åtminstone sluta med flaggan i topp. Låt oss hålla tummarna för att hon skriver vidare på Sookie och börjar på något nytt istället.

Fjäril med alla rätt

Det har gått flera veckor sedan jag läste ut Jessica Kolterjahns Nattfjäril, men som ni säkert har märkt har jag varit knäpptyst om den här på bloggen. Lite underligt med tanke på att den var en av de böcker jag längtade efter allra mest ur höstutgivningen. Tystnaden beror helt enkelt på att jag inte har kunnat bestämma mig; ända sedan jag vände sista bladet har jag gått här och funderat på vad jag egentligen tyckte om den. Det vet jag fortfarande inte riktigt. Har aldrig varit med om en bok där jag haft så svårt att bestämma mig.

Det skumma i sammanhanget är nämligen att boken är bra. Därom råder det ingen tvekan. Kolterjahn har tagit en sann händelse - upptäckten av en död kvinna vid ett hotell i San Diego 1892 - och skrivit en både trovärdig och spännande roman om vad som skulle kunna ha hänt kvinnan. Det är välgjort, intelligent och snyggt. Dels följer vi kvinnan under dagarna som leder fram till hennes död, dels följer vi coronern Henry Stetson som får hand om fallet när hon dött. De två rösterna berättar varsin läskig historia och jag köper alltsammans (utom möjligen sättet de knyts ihop i slutet).

Så ond bråd död, sent 1800-tal, ruskiga omständigheter och kriminalitet - alltsammans hanterat av en stilsäker författare - allt borde vara upplagt för en Calliopefullträff. Ändå uteblir den. Jag läser och tänker objektivt att "det här var ju bra", men lyckas samtidigt inte få den där speciella känslan som infinner sig när man läser en riktigt bra roman. Jag kommer aldrig under skinnet på gestalterna, får aldrig det flyt i läsningen som gör att jag är där, med dem.

Så förlåt mig Jessica Kolterjahn. Du har utan tvekan skrivit en fantastisk roman (igen!). Det är mig det är fel på. Om det någonsin funnits anledning att använda den slitna frasen Det är inte du det är jag så är det nu. Allt är perfekt men av någon anledning klickar vi ändå inte.

***************************************************

Jessicas debut Ut ur skuggan gillade jag däremot oreserverat. Läs om den här. Titta också gärna in på hennes egen hemsida.

Missa inte heller den intervju som SVD har idag med Jessica om hur blygheten gjorde henne till författare.

Every Last Sip Of Sookie

Egentligen är det ett mirakel att inte Sverige är invaderat av vampyrer. Jag menar, varför envisas med att bo i varma, soliga Louisiana och vara tvungen att sova bort hela dagen när de kunde flytta till Sverige och utan problem kunna ha det mörkt och skönt redan klockan fyra på eftermiddagen större delen av året? Ett mysterium.

Sådant funderar jag på när jag läser A Touch Of Dead, där Charlaine Harris samlat alla noveller hon skrivit om Sookie vid sidan av den vanliga serien. Enligt försättsbladet en samling för "all those readers who want every last sip of Sookie"; jag känner mig träffad. Särskilt som jag snart har sett alla avsnitten av andra säsongen av True Blood.

Några av novellerna har jag läst tidigare. Dracula Night är till exempel med i antologin Many Bloody Returns och Gift Wrap finns i julsamlingen Wolfsbane and Mistletoe. Även om Sookie fungerar bäst i det längre romanformatet, är novellerna trevlig läsning och fungerar bra som underhållning. Det är också ganska schysst att ha dem samlade i en bok istället för att vara tvungen att köpa alla antologierna - de har oftast väldigt varierande kvalitet. Charlaine Harris lånar dem sitt goda namn för att folk ska köpa dem och det brukar finnas en eller ett par noveller i varje samling som är bra, men sedan är resten... tja, vi kan väl vara snälla och säga lite mindre bra helt enkelt. I A Touch Of Dead får man det man vill ha omedelbart utan en massa skräp vid sidan av. Med undantag av den mindre lyckade Lucky, innehåller A Touch Of Dead en hel del läsvärt för alla Sookiefanatiker. Jag hoppas också att den kan vara den första av flera liknande, för det finns redan ett par nya antologier på väg ut med nya Sookieberättelser gömda bland en massa strunt och dem har jag ingen lust att köpa.

Missa för all del inte heller vidoerna på Penguins Project Paranormal, där man bland annat kan se en intervju med Charlaine Harris.

Har man tråkigt, rekommenderar jag också en titt på Facebookgruppen Les Temps Des Vampires fotosida, där man kan titta på bilder från deras Halloweenfest med Lestat/True Blood-tema. Ett Mecka för den som vill se tjocka vitsminkade människor inklämda i alltför trånga korsetter, en mardröm för den som fortfarande vill tro att vampyrfans kan vara någorlunda stilfulla.

Me so evil

Jaha, nu är det officiellt: jag är en ond kvinna (som om vi inte visste det sedan tidigare). Jag skickar ut min stackars trofaste sambo på en lång omväg runt SF-bokhandeln när han ska hem från jobbet, i isande storm, bara för att jag råkade se att Charlaine Harris fjärde del i serien om Harper Connelly kommit ut. Och jag måste bara ha den nu. Me so evil... och han så snäll.

Bo i bil

Ibland läser man böcker utan att riktigt förstå varför man gör det. Någon som begriper sig på saker och ting får till exempel gärna förklara för mig varför jag egentligen plockade åt mig Sara Kadefors Borta bäst ur lånehyllan på jobbet. Jag var inget större fan av hennes förra bok Fågelbovägen 32 och hemlöshetsfrågan som tas upp i Borta bäst är inte min kopp te heller. Så varför? Lurades jag av Lotta Kühlhorns fina gröna omslag? Möjligen. Läste gjorde jag hur som helst.

Borta bäst handlar om Sylvia, en medelålders kvinna som när vi först möter henne bor i sin bil som hon parkerat i en skogsdunge utanför ett IKEA-varuhus. När butiken öppnar om morgnarna smyger hon in, blandar sig med kunderna och utnyttjar faciliteterna. Hon sköter sin hygien på kundtoaletterna, äter upp folks kvarlämnade matrester i restaurangen och slumrar en stund i sängarna på sovrumsavdelningen. Hon har ingen annanstans att ta vägen men är ytterst mån om att hålla skenet uppe. Hel och ren ska hon vara - annars smälter hon inte in. De som ser henne ska tänka att"där går någon som har stil", inte "usch, en hemlös".

Att Sylvia är en något ovanlig hemlös förstår man snabbt, men det dröjer innan man får veta vad som hänt för att hon ska ha hamnat på gatan. Kadefors portionerar ut bakgrundshistorien i ytterst små bitar allteftersom. Om den är trovärdig när man får hela bilden klar för sig? Nja. Kanske inte helt. Å andra sidan är inte Sylvia särskilt trovärdig heller, vare sig som person eller i rollen som hemlös. Det känns väldigt mycket som att Kadefors haft som mål att göra Sylvia så annorlunda från den gängse bilden av en hemlös som det bara går, enbart för att göra en pedagogisk poäng. Lite "se, en hemlös kan minsann vara som vem som helst". Det fungerar inte riktigt för mig och gör att hela berättelsen får ett drag av overklighet över sig trots sina försök att vara rårealistisk.

Just bristen på trovärdighet är bokens stora problem. Den genomsyrar hela upplägget och märks hos så gott som samtliga karaktärer. Ingen av dem känns äkta, utom möjligen Sylvias arga tonårsdotter. Det blir med andra ord inget vidare. Kadefors har säkert goda intentioner och vill säga något om ett viktigt ämne, men det funkar inte. Boken igenom sitter jag också och stör mig på tonen i vilken den berättas - det är något som gör att jag inte kan försonas med den, jag vet inte vad. Så njäää. Jag vet inte varför jag läste det här. Det var inte kul innan, inte under och inte efter. Jag ska inte göra om det. Kadefors nästa bok har en läsare mindre.