Bo i bil

Ibland läser man böcker utan att riktigt förstå varför man gör det. Någon som begriper sig på saker och ting får till exempel gärna förklara för mig varför jag egentligen plockade åt mig Sara Kadefors Borta bäst ur lånehyllan på jobbet. Jag var inget större fan av hennes förra bok Fågelbovägen 32 och hemlöshetsfrågan som tas upp i Borta bäst är inte min kopp te heller. Så varför? Lurades jag av Lotta Kühlhorns fina gröna omslag? Möjligen. Läste gjorde jag hur som helst.

Borta bäst handlar om Sylvia, en medelålders kvinna som när vi först möter henne bor i sin bil som hon parkerat i en skogsdunge utanför ett IKEA-varuhus. När butiken öppnar om morgnarna smyger hon in, blandar sig med kunderna och utnyttjar faciliteterna. Hon sköter sin hygien på kundtoaletterna, äter upp folks kvarlämnade matrester i restaurangen och slumrar en stund i sängarna på sovrumsavdelningen. Hon har ingen annanstans att ta vägen men är ytterst mån om att hålla skenet uppe. Hel och ren ska hon vara - annars smälter hon inte in. De som ser henne ska tänka att"där går någon som har stil", inte "usch, en hemlös".

Att Sylvia är en något ovanlig hemlös förstår man snabbt, men det dröjer innan man får veta vad som hänt för att hon ska ha hamnat på gatan. Kadefors portionerar ut bakgrundshistorien i ytterst små bitar allteftersom. Om den är trovärdig när man får hela bilden klar för sig? Nja. Kanske inte helt. Å andra sidan är inte Sylvia särskilt trovärdig heller, vare sig som person eller i rollen som hemlös. Det känns väldigt mycket som att Kadefors haft som mål att göra Sylvia så annorlunda från den gängse bilden av en hemlös som det bara går, enbart för att göra en pedagogisk poäng. Lite "se, en hemlös kan minsann vara som vem som helst". Det fungerar inte riktigt för mig och gör att hela berättelsen får ett drag av overklighet över sig trots sina försök att vara rårealistisk.

Just bristen på trovärdighet är bokens stora problem. Den genomsyrar hela upplägget och märks hos så gott som samtliga karaktärer. Ingen av dem känns äkta, utom möjligen Sylvias arga tonårsdotter. Det blir med andra ord inget vidare. Kadefors har säkert goda intentioner och vill säga något om ett viktigt ämne, men det funkar inte. Boken igenom sitter jag också och stör mig på tonen i vilken den berättas - det är något som gör att jag inte kan försonas med den, jag vet inte vad. Så njäää. Jag vet inte varför jag läste det här. Det var inte kul innan, inte under och inte efter. Jag ska inte göra om det. Kadefors nästa bok har en läsare mindre.