Fransk filosofi på Rue de Grenelle

Frankofil som jag är, kunde jag naturligtvis inte tacka nej när Sekwa frågade om jag möjligtvis ville ha ett gratis läsex av Muriel Barberys Igelkottens elegans. Jag hade hört så mycket gott om den att jag absolut ville läsa den och om den dessutom hade vänligheten att komma gratis till min dörr - well bring it on! Vem är jag att säga nej?

Gratis är gott-principen i samverkan med alla välvilliga recensioner jag läst gjorde att förväntningarna var rätt höga när jag väl satte mig ned för att läsa. Samtidigt var jag lite rädd för att det skulle visa sig vara franskt på det där Amélie från Montmartre/Anna Gavalda-sättet. Inget ont om någondera av dem men de dras båda med en mysfransk atmosfär som jag tycker blir lite påfrestande ibland. Det ska vara så jäkla franskt och så jäkla hjärtligt och så lite vin på det och titta vilka fina vänner vi blir allesammans efter att högljutt ha bråkat över en middag på ett språk som låter exotiskt, typ. Här och där visade sig Barbery lida av samma problem, men det är såpass sällan att den ändå klarar sig undan på rätt sida gränsen. Igelkottens elegans höll måttet och mer därtill. Det är en originell liten roman som efter en något tveksam inledning som man gör bäst att bara ta sig igenom, blir riktigt bra.

Berättelsen pendlar mellan de två huvudpersonerna som skriver vartannat kapitel. De har till synes inte något mer gemensamt än att de bor i samma hus. 12-åriga Paloma är en extremt lillgammal flicka som genom att intaga alldeles för stora mängder alldeles för vuxen litteratur kommit fram till att världen suger och att det enda raka är att hon tar livet av sig, helst innan hon blir 13. Det är hardcoreversionen på ungdomens eviga "ingen förstår mig så det är ingen idé att jag ens försöker förklara för idioterna hur jag känner". Renée å sin sida är portvakt och går in stenhårt för rollen som trög och obildad tjänsteande, trots att hon har mycket goda kunskaper om både litteratur, film och filosofi. Eftersom det inte hade blivit mycket till roman om de bara hade fortsatt leva sina liv så, för Barbery in en ny katalysator i berättelsen, en distingerad, intelligent och omtänksam japansk man får flytta in i samma trappuppgång. Genom honom lär de känna varandra och det ändrar helt och hållet deras tillvaro. Båda två får en helt ny syn på världen och på sig själva. De gömmer inte längre sina sanna jag för omgivningen.

Det låter kanske lite småklyschigt, men funkar fint när man läser plotten i Barberys prosa istället för min halvtaskiga sammanfattning. Eventuell fantasilöshet i uttrycken skyller jag på lågt blodsocker - jag borde ha ätit innan jag satte mig vid datorn... ska försöka hålla ut till slutet utan att kollapsa. Hur som helst, Igelkottens elegans blir en fin bok till sist. Den är som sagt något trög att ta sig in i och jag hade svårt för Paloma i början, men det gick över efter ett tag. Ska också erkänna att jag hoppade över en del av de filosofiska diskussionerna. Inte min grej. Tror för övrigt att jag hade dött av tristess om jag skulle ha sett på någon av de svåra, fina filmerna som Renée gillar, men det är ju bara jag.

Till sist måste jag också bara uttrycka mina gratulationer till Sekwa som visar att även små förlag kan göra strålande jobb med marknadsföring. Redan deras tidigare böcker har visat att de vet vad de sysslar med, men med Igelkotten har de gjort det snäppet bättre. Andra småförlag - se och lär. Och det säger jag inte för att jag fick Igelkotten gratis, utan för att jag blev impad av hur Sekwa lyckades sälja in sina böcker i förhållandevis stora mängder till bokhandlarna. Hell, de tog sig till och med förbi Akademibokhandels nya hårdare sortimentsstyrning. Det förtjänar en eloge.

Läs även vad Boktoka tyckte om Igelkottens elegans här.