Mjäkigt av Theorin i Sankta Psyko

Samtidigt som jag skriver det här, diskuteras det på Twitter om Johan Theorin möjligen har hamnat i en svacka, eller om han - gud förbjude - befinner sig på ett mer permanent sluttande plan på väg utför. Jag får lite ångest bara av att tänka tanken att Skumtimmen och Nattfåk skulle ha varit höjdpunkten istället för inledningen på ett storartat författarskap, så medan det diskuteras vidare håller jag för ögon och öron och skriver vidare här istället.

Sankta Psyko, som Theorins senaste bok heter, är namnet på ett fängelse/sjukhus för mentalt störda våldsbrottslingar som ligger i den fiktiva västsvenska staden Valla. Dit kommer pedagogen Jan Hauger för att arbeta på det daghem som hör till sjukhuset - man tänker sig att fångarna/sjuklingarna ska rehabiliteras lättare om de under fängelsevistelsen får möjlighet att regelbundet träffa sina barn. En av Jans uppgifter blir att forsla barnen genom de underjordiska, vindlande gångarna mellan förskolan och sjukhuset när de ska besöka föräldrarna.

Kombinationen Theorin - sjukhus - fängelse för psykiskt störda brottslingar - underjordiska läskiga gångar - räckte för att få mig mycket pepp på Sankta Psyko. Jag föreställde mig allehanda ruskigheter. Needless to say, blev jag därför ganska besviken när jag började läsa och det inte var det minsta läskigt. Inte ens när de är nere i gångarna. Tvärtom började jag någonstans kring sidan 100 undra om det skulle hända något alls? Ja, Jan Hauger har ju issues - kanske har han en MÖRK HEMLIGHET i sitt förflutna, typ, men det hela blir liksom aldrig mer än halvljummet ändå. En liten stund tar det sig, men så dör det av igen och slutet - ja, det är mest avklippt och lite konstigt. Så BUHU! Jag är besviken! Jag vet att Theorin kan väldigt mycket bättre än så här. Det har han ju visat tidigare. Så jag fortsätter hålla för ögon och öron när elaka Twittertungor påminner om att Blodläge ju inte heller var så bra... och hoppas istället på att Theorin gör något überläskigt nästa gång.