Calliope hypnotiserad av demonisk norrman

Titta på den bilden en stund.

Och så tänker ni er samma intensitet, men i text.

Och så ökar ni det en sisådär tjugo gånger. I bästa fall har ni nu börjat närma er en korrekt beskrivning av vad som möter den som vågar sig in i Karl Ove Knausgårds enorma romanprojekt Min kamp 1-6.

Ni som brukar följa med här, vet att jag var mycket förtjust (oj, vilken fin omskrivning av mitt hysteriska tillstånd jag fick till där) efter att ha läst del ett förra året. Efter att nu ha avslutat del två är jag ännu mer besatt. För besatt är verkligen ordet. Ju mer jag läser av det här, desto mer vill jag ha. Jag känner mig som ett mycket litet djur som råkat hamna mitt i den där intensiva blicken som herr Knaus uppvisar ovan. Och alldeles hypnotiserad tycks jag ha blivit.

Rent intellektuellt skulle jag kunna ha både en och två invändningar mot Min kamp - Är det rätt att lämna ut sina nära och kära så här? Vad är det egentligen för mansideal han har? osv osv - men allt sådant tycks faktiskt rätt irrelevant när jag läser. Det försvinner bakom det faktum att det här är en alldeles fantastisk roman. För det är så jag läser den, jag struntar fullständigt i om det är "sant", om det har skett så som det beskrivs eller inte. Det känns sant, det känns rätt. Och det är så jäkla bra beskrivet, alltsammans. Framför allt tycker jag om beskrivningarna om skrivandet, om hur underbart det är när det fungerar och hur fruktansvärt när det inte gör det. Om vilket oerhört starkt behov det är att få skriva, hur det kan vara det enda som betyder något, och hur det skjuter allt annat åt sidan. Oooh, säger jag och blir det där lilla, hypnotiserade djuret igen. Jag sitter blickstilla och ivrigt väntande på del tre.

***

Om ni vill ha analyser och recensioner och kanske lite kritik: DN, Expressen, UNT, Aftonbladet.

Och så andra bokbloggar som läst/läser as we speak: Bokbabbel som dessutom bjuder på tjusiga finska färgmatchade lyktor, Ord och inga visor och Hermia.

Tack till Norstedts för läsex!