Siri Hustvedts nerver

Idag recenserar tidningarna (bland andra DN, HD och Expressen) den svenska översättningen av Siri Hustvedts essä-/memoarbok Den skakande kvinnan. För mig blir det en subtil påminnelse om att mitt ex av boken fortfarande står oläst kvar i hyllan. Det tar emot att erkänna, men The Shaking Woman blev den första (förhoppningsvis sista) boken av Hustvedt som jag inte tog mig igenom. Detta trots att den är lika elegant, välskriven och spännande som alltid. Det är nog bara det att jag saknar fackboksgenen; jag väntar ivrigt på nästa roman istället.

I The Shaking Woman redogör Siri Hustvedt för hur hon under flera års tid kämpat för att förstå det medicinska tillstånd som drabbat henne. Det började när hon år 2006 skulle hålla ett tal till sin nyligen bortgågne fars minne; när hon står där framför publiken börjar hon darra. Skakningarna blir allt häftigare och går inte att kontrollera. Med en enorm viljeansträngning lyckas hon ändå genomföra hela talet, men efteråt är hennes ben flammigt rödblå. Under åren som följer händer samma sak flera gånger, alltid då hon står framför en församling för att tala.

The Shaking Woman är Hustvedts försök att förstå sig själv och sina symptom. Hon utesluter tidigt att skakningarna skulle ha med panikångest att göra, eller att de skulle vara ett tecken på nervositet. Snarare lutar Hustvedt åt att skakningarna på något sätt skulle vara förbundna med hennes svåra migrän, eller möjligen tyda på någon sorts epilepsi. För att förstå/ställa diagnos, går hon igenom en mängd teorier och synar medicinhistorien i sömmarna. Hon kommenterar en mängd namn, från Freud till Charcot och vidare. Trots att teorierna ofta är komplicerade, lyckas Hustvedt skriva om dem på ett både enkelt och tillgängligt sätt och läsaren behöver inte ha några förkunskaper i ämnet.

Hustvedt håller boken igenom en objektiv, resonerande ton, också när hon beskriver sådant som måste ha varit enormt påfrestande för henne att uppleva. DN:s recensent Malin Ullgren ifrågasätter det och önskar sig mer känsla i beskrivningen. Jag förstår hur Ullgren menar, och kanske hade jag varit mer benägen att omedelbart läsa ut The Shaking Woman om Hustvedt hade följt Ullgrens önskan - men samtidigt tycker jag att det finns något befriande i att Hustvedt väljer att se så nyktert på situationen. Hon framstår (som vanligt) som en oerhört klok, begåvad och intelligent människa som alltid har något intressant att säga.

********************

Den svenska utgåvan av boken ges ut av Norstedts och är översatt av Ulla Roseen. Norstedts får f ö guldstjärna av mig den här gången - de har försett den svenska utgåvan med ett omslag som är långt mycket snyggare än originalet.