Bokhandel + katt = sant

Att katter och författare går fint ihop har vi redan konstaterat. En lika given kombo är katt + bokhandel. Flera butiker här i New York har butikskatter som antingen kärvänligt hälsar på alla kunder eller överlägset iakttar dem som kommer innanför dörren. På en zoobutik där vi var för att köpa kattleksaker (vår kisse hemma behöver ju naturligtvis ha en eller annan amerikansk pryl att bita sönder) kom till exempel en alldeles förtjusande söt grå-vit kisse springande mot mig, jamande som om jag var hennes sedan länge saknade matte. Sådant värmer när man som jag har kattabstinens.

Bokhandelskatterna är naturligtvis i en klass för sig. Mest känd torde katten på Shakespeare and Company vara. Han (eller hon?) låg invid en hylla och var sådär lugn och cool som bara en katt kan vara när vi besökte butiken i eftermiddags. Lyssnade på jazz i butikens högtalare och bara softade, typ.
Något mindre cool, men likaledes bedårande, var katten vi hittade mitt bland böckerna på The Community Bookstore i Park Slope I Brooklyn (bara ett par kvarter från familjen Auster-Hustvedts hus). Kissen låg lugnt och fint på bordet ända tills en övermodig kund försökte klappa den - då for den upp och förorsakade en smärre lavin av fallande böcker. Den hade också sett till att sprida torrfoder över en stor del av butiken.The Community Bookstore hade också en väldigt fin skylt utanför dörren. Vem blir inte sugen på att gå in när man kan få både böcker och katter i samma butik? Jag röstar starkt för att konceptet införs i Sverige också!

Park Slope sightseeing

Säg Park Slope och de flesta boknördar får något drömskt i blicken. Eller kanske snarare något lätt maniskt i blicken. Jag gissar att jag nog kan ha sett lite hysterisk ut när jag på morgonen innan vi skulle åka satt och googlade frenetiskt för att se om någon möjligen hade lagt ut paret Hustvedt-Austers exakta adress på nätet. Naturligtvis var det ingen som hade gjort det; jag fick fram att de bor på 2nd Street men inte vilket nummer. Det går säkert att hitta om man engagerar sig/betalar, men jag nöjde mig med gatunamnet och hoppades att det var rätt. OOh, att få gå på samma trottoar som Auster, tänkte jag och for iväg med tunnelbanan.

Kanske här?

Park Slope visade sig vara ett tjusigt område, åtminstone i den delen som ligger närmast upp mot Prospect Park. Gatorna är lugna och husen är klassiska brownstone-hus. Jag kikade upp längs fasaderna och försökte se om något av dem såg mer litterärt ut än något annat, men det gick inget bra. Lika illa gick det med mitt ihärdiga stirrande på alla vi mötte - de undrade säkert vad jag tittade efter.

Eller också är de vana vid stalkers. Jag är ju knappast den enda som gått längs den gatan och kastat längtansfulla blickar upp mot fasaderna. För den företagsamme skulle det nog vara ett ypperligt affärstillfälle att trycka upp t-shirts att sälja i något närbeläget gathörn: Just another Auster stalker kunde det stå på dem. Eller Do you know where Siri is today? Please tell me!

Eller här?

Nej, det blev ingen författar-spotting. Stjärnorna lyste med sin frånvaro. Kanske satt Paul & Siri inne bakom nedragna persienner med varsin ispåse tryckt mot kroppen - det var ännu en stekhet dag i New York med strålande sol och dryga trettio fuktiga grader som fick svetten att rinna i floder. Trots det är jag nöjd med utflykten. Jag fick åtminstone se gatan där några av 1900-/2000-talens bästa romaner har skrivits. Det är inte det sämsta.

Nödvändig shopping med Austen

Inte en svensk midsommarsill så långt ögat når här i stora staden - men det gör absolut ingenting. Jag har ägnat mig åt att införskaffa lite mer av livets nödtorft istället: Jane Austen-servetter! Kände starkt att något sådant hade saknats i mitt kök (eller borde de placeras i bokhyllan?) Nu planerar jag för tebjudningar med nämnda servetter, scones och gurksnittar när jag kommer tillbaka hem.
Hoppas att ni alla får en riktigt bra midsommarhelg!

Jag har sett Bret Easton Ellis!!!

Ok, det var kanske inte den mest subtila rubrik man kunde tänka sig. Men jag är fortfarande lite för starstruck efter gårdagskvällen för att komma på något bättre. Alltså: jag har sett Bret Easton Ellis live i New York!!! Man får vara en väldigt hårdhudad boknörd för att inte få åtminstone lite darr på rösten när man säger det. Det är ändå en modern ikon vi talar om.

Ikonstatusen stod klar redan av inramningen. Jag kom en dryg timme före utsatt tid, men då var redan alla de 200 sittplatserna på Barnes and Nobles event space i butiken på Union Square upptagna, och jag hänvisades istället till ståplatserna längre bak. Allt var avspärrat med rep och överallt stod säkerhetsvakter & bokhandelspersonal som med örnblick dök ner på varje försök att ta sig förbi. Trettio minuter innan det skulle börja, höll också en sträng kvinna ur personalen ett långt (och lite skrämmande) förmaningstal om hur det hela skulle gå till. Allt från fotografering till innehåll i frågorna och köande till signering var extremt reglerat. Lite trist kanske, men förmodligen nödvändigt eftersom det kändes som att hela butiken var full av 25-35åringar som bara väntade på att explodera av förväntan.Så kom han då till sist, mannen vi köat för att se. Mannen, myten, ikonen, Bret Easton Ellis. Hippast av de hippa. Eller? Jag blev faktiskt lite förvånad när Bret visade sig vara högst ordinär, lite tunnhårig och påtagligt nervös. På något vis hade jag utgått från att han skulle vara sådär übercool och världsvan - men det här var en till synes ganska jordnära och väldigt normal man som blev överväldigad när han såg hur många som kommit för att höra på honom. Jublet från publiken när han steg upp på scenen var öronbedövande, värdigt vilken popkonsert som helst. Bret läste några sidor ur Imperial Bedrooms - väldigt snabbt, antagligen pga förut nämnda nervositet - och blev sedan intervjuad av Andrew McCarthy, som en gång i tiden spelade Clay i filmatiseringen av Brets roman Less Than Zero. Kopplingen bakåt i tiden kändes väldigt lämplig; trots att kvällen skulle handla om Imperial Bedrooms, återkom samtalet ständigt till de tidigare romanerna och på en fråga från publiken erkände Bret att hans senaste tre romaner mycket väl kunde ses som avslutningen på en cykel. Han berättade också om hur det var först nu på senare tid som han kände sig bekväm nog att tala om de känslor som inspirerat honom att skriva American Psycho: ensamhet och isolering, samt en brutal krock med vuxenvärlden. När han skulle ta klivet ut ur barndomen mötte han en värld som hyllade en mängd värderingar han själv inte kunde ställa upp på och ur detta skapades så småningom romanen.

Just det, olika sorters smärtsamma eller mörka känslor, tycks vara vad som ligger till grund för många av Bret Easton Ellis romaner. De är fiktiva, men hämtar näring ur något emotionellt han upplevt. Själva skrivandet är dock aldrig smärtsamt, menar han. Skriva är något han vill göra, något han tycker om, och han har svårt att förstå författare som klagar över skrivandets vedermödor. Fun fact i sammanhanget är att Bret tydligen måste ha bäddat sängen innan han sätter sig ner för att skriva. En någorlunda välstädad omgivning är nödvändigt för att han ska kunna skapa, så inget bohemliv här inte.Vad mer?
-Han tackar ja till filmatiseringar eftersom de ger honom pengar och pengar är bra, även om han är väl medveten om att filmatiseringarna av hans bäcker sällan blir lyckade. En stor del av kvällen ägnades åt att tala om hur dålig Less Than Zero var på bioduken.
-Han ser Joan Didion som en stor inspirationskälla - något otippat, men intressant.
-Ett tag efter att han flyttade till West Hollywood funderade han på att skriva en gayroman med Sean Bateman (Patricks yngre bror) i huvudrollen, men han lade ner idén. Han vet ännu inte vad som kommer efter Imperial Bedrooms.
-När han sätter sig ner för att skriva en ny roman, måste han alltid ha slutet klart för sig annars kan han inte skriva. Sista meningen i Imperial Bedrooms hade funnits färdig i hans huvud i flera år.

Så - en spännande, intressant och underhållande kväll! Jag är extremt glad att jag fick möjlighet att gå dit och se & lyssna på honom. Det är inte varje dag man står öga mot öga med en levande modern klassiker, och det var rent ut sagt skitcoolt!

:::::::::::::::::
Ursäkta att bildkvalitén inte är den allra bästa, men det var inte så lätt att zooma så långt när man står i en hög av galna fans... Hoppas ni ser ändå!

Sarah Waters live

Efter att ha besegrat den trilskande tunnelbanan kom jag med andan i halsen springande in på Barnes and Noble vid Lincoln Triangle häromkvällen, och kom tack och lov precis i tid för att se författarträffen med Sarah Waters. Jag missade henne ju när hon var i Stockholm på Internationell författarscen, så det var trevligt att kunna ta igen det nu.
På Barnes and Noble intervjuades Waters av en lokal recensent/bokbloggare (vars namn jag tyvärr har glömt) och samtalet handlade som sig bör främst om The Little Stranger. Waters berättade om hur hon besökt en mängd engelska gods och sedan byggt ihop bokens Hundreds Hall utifrån detaljer hon fäst sig vid i husen hon sett. En hel del är dock helt och hållet sprunget ur hennes egen fantasi, som till exempel den stora, vridna trappan, som hon själv tror är omöjlig att bygga i verkligheten eftersom den förmodligen skulle kollapsa.

Att Hundreds Hall blir en egen gestalt i boken var alla eniga om, men det talades också en del om "de bortglömda karaktärerna". Waters berättade att en av de första personerna som kom till henne när hon började skriva berättelsen var familjen Ayres tjänsteflicka Betty. Utifrån det debatterades klassaspekten i boken en god stund - och jag förvånades än en gång över att den var något jag tänkte så lite på när jag läste romanen. Nå, jag var väl mest inne på spökspåret...

Waters berättade också om hur hon tänker kring perspektiv i olika berättelser och hur hon väljer vem som ska berätta, pratade om hur hon tänker kring research och avslöjade varför det inte blev en lesbisk historia av The Little Stranger. Hon tipsade dessutom om inspirationskällor och favoritförfattare och gjorde mig väldigt sugen på att läsa Patrick McGraths bok The Asylum (placerade sig omedelbart på min wishlist på Amazon). Hon fick en hel del frågor från publiken, som verkade vara väldigt mycket mindre blyg än vad motsvarande svenska bokfreaks brukar vara när de ställs inför en känd författare. Frågorna var dessutom oväntat välformulerade och intressanta, så det var synd att det hela tog slut så snabbt. Det bästa med det hela var dock att alltsammans var helt gratis - så glöm inte bort att kolla upp om det finns liknande arrangemang i bokhandlarna om ni kommer hit på semester. Det var en mycket trevlig kväll och ett roligt alternativ till vanlig sightseeing!

True Blood-shopping

Första veckan i New York är slut och jag kan konstatera att jag ändå har lyckats hålla shoppingen på en någorlunda låg nivå. Pengar finns kvar att äta för under resten av resan och väskan går fortfarande att stänga.
Fast det var ju före vi kom till HBO's butik. Där gick jag jag lite bonanza, ska erkännas. Redan utanför kunde man se att hela skyltfönstret var ägnat åt True Blood och när vi kom in fanns där en hel vägg med merchandise från serien! Aaah! T-shirts en masse, glas, muggar, nyckelringar, musmattor, förkläden, kepsar, linnen - allt! Det var lite jobbigt.
Jag handlade bara för sjuhundra svenska kronor (det var väl duktigt av mig? tänk er själva att ställas inför en hel vägg med saker...) och fick då en Bon Temps-mugg, 2 ölglas med Fangtasia-/True Blood-tryck, en nyckelring och en t-shirt. Är mäkta stolt!På en seriebutik bredvid Empire State Building hittade jag också tidningen ni ser på bilden; Charlaine Harris liv berättat i serieform. Berättar gör en vampyr och en badanka. Jepp, en badanka. Helt normalt.
Nu på söndag sänds andra avsnittet av tredje säsongen av True Blood här - jag ska ta på mig min fina tröja och titta. Säsongen bådar väldigt gott hittills!

Bibelbätet - den bisarra varianten

En rosa bibel med metallomslag, någon? Eller en prinsessbibel med glitter? Kanske får det vara något mer pojkigt, en race car-bibel istället?
Som svensk och därmed allmänt ickereligiös är det en smärre chock att upptäcka hur enormt mycket religiös, och då främst kristen, litteratur det finns i snart sagt varenda amerikansk bokhandel. På varje större kedjebutik hittar man minst ett par tre hyllor med biblar - och vilka biblar sedan. Idag blev vi stående på en Barnes and Noble på 5th Ave inte långt ifrån Times Square, där det fanns oändliga hyllmeter biblar för alla smaker. Glöm allt du tror dig veta om hur en bibel ser ut och föreställ dig istället något i den här stilen:The busy mum's bible. Som en filofax ungefär, i två nyanser av rosa läder på pärmen. Inuti en blandning av bibeltexter, kalender för en soccer mum, tips på hur man bäst uppfostrar barnen och hur man sköter hemmet.
Eller den här (och här ber jag om ursäkt för den kassa bildkvalitén):The Holy Bible STCC Race Car Edition. Kommentar överflödig.
Och de här två är som sagt bara en droppe i havet. Tonårsbiblar, blomsterbiblar, patriotbiblar, parbiblar, barnbiblar, you name it. På samma hylla fanns också en massa olika tillbehör, allt från bokmärken med Jesus-/Gudtema till specialdesignade bokomslag att skydda pärmarna med.
En annan avdelning som inte heller finns hemma, knappt ens i uttalat religiösa bokhandlar, är Religious fiction: berättelser anpassade till en kristen, främst kvinnlig publik. De flesta av böckerna tycktes utspela sig under pionjärtiden (förmodligen för att det är lättare att skriva en from berättelse om man inte behöver placera den i nutid), men där fanns också en hel del kristen chick lit. Fascinerande. Jag noterar alltsammans i kategorin saker jag inte trodde fanns, och noterar dessutom att det här ändå bara var utbudet i en helt vanlig kedja i det ändå förhållandevis sekulära New York. Vad ska det inte finnas om man kommer ner till de mer kristna staterna? Mycket bisarrt. Hade jag varit kristen, skulle jag nog nästan ha blivit förolämpad av alltsammans.

Strand Book Store

Var ska en boknörd börja sitt besök i New York om inte på legendariska Strand Bookstore? Butiken ligger på 828 Broadway och öppnade redan 1927, fast då på en annan adress. Den nuvarande lokalen har de haft sedan 1956 och här skryter man med att ha 18 miles of books - det vill säga drygt 28 kilometer.
Att butiken har många fullproppade hyllmeter märks direkt man sätter foten över tröskeln. Precis innanför dörrarna är det en öppen yta där nya böcker exponeras på bord, men resten av butiken består till största delen av tätt, tätt stående hyllor som når ändå upp i taket.
Går man nedför trappan hamnar man i en (ganska muggig) källare där det finns tillräckligt många slingrande gångar för att man lätt skulle kunna gå vilse. Golvet lutar och taket är farligt lågt på en del ställen. Om man istället väljer att gå en våning upp, hamnar man bland konst- och fotoböckerna, där det både är ljusare och mer öppet. Så här ser det ut på entréplanet:
Jag sprang direkt till avdelningen för butikens egna merchandise (till höger på bilden), eftersom jag ville ha en tygpåse med deras logga. Väl där drabbades jag dock av black out (ett symptom som skulle återkomma många gånger under dagen) eftersom där var alldeles för många olika saker att välja mellan. Miljoner fina påsar, vissa med tryck designade av olika lokala konstnärer, skojiga block och pennor med motiv både från bokhandeln och annat litterärt. Ack. Jag velade en lång stund och tog sedan det mogna beslutet att köpa ett paraply med Strand-loggan, eftersom det såg ut som om det skulle börja regna. Gällande påsarna tog jag en time out; jag ska komma tillbaka en annan dag när jag har funderat på vilken jag helst vill ha. Den stora med svart-vitt slingrande mönster ligger bra till. Kolla in både påsar och annat på butikens hemsida.

Och böckerna då? Jo tack, där fanns en hel del trevligt. Jag hittade bland annat boken Parisians, som jag definitivt vill köpa (men nog ska ta på hemvägen istället för nu) och ett helt knippe trevliga deckare. Däremot är Strand nog främst en butik för den som redan vet vad han/hon söker. De höga, många, trånga hyllorna där allt finns i ett ex vardera och det bara är ryggar som möter blicken är inte särskilt titt-vänliga. Men vet man vad man vill ha, är butiken perfekt. Här finns mängder av service-minded personal som verkar ha väldigt bra koll på vad som finns i hyllorna, både bland de nya och de begagnade böckerna. Och för den som orkar leta finns här en stor avdelning där man säljer begagnade recensionex billigt... Chans att göra fynd för den som orkar leta, med andra ord!

Calliope emigrerar!

Det här inlägget skrivs med mycket typiska polissirener tutande i örat. Calliope har nämligen emigrerat till New York!
De kommande veckorna blir det med andra ord lite annorlunda inlägg än vanligt här på bloggen och jag hoppas verkligen att ni vill hänga med! Jag lovar att samvetsgrant rapportera om alla bokhandlar jag besöker, alla författare jag ser (jag hoppas se åtminstone någon kändis...), allt annat som har med böcker och litteratur att göra. Hoppas att vi vill haka på min lilla utflykt i det stora landet!Och har ni tips på ställen i New York som jag absolut inte vill missa - säg till. Antingen i kommentarerna eller via mail.

Döden lurar vid vattnet

Behöver Sverige ännu en deckarserie som utspelar sig i något litet kustsamhälle? Vi har ju redan Camilla Läckberg, Viveca Sten och alla de andra, så något skriande behov är det nog inte som fylls av Ann Rosmans böcker om kriminalinspektör Karin Adler och hennes kollegor på Marstrand. Däremot kan jag tänka mig att de funkar alldeles utmärkt om man ska ut på båtsemester och vill ha något lagom spännande med sig att läsa.

Själakistan är andra delen i serien som började härom året med Fyrmästarens dotter (finns i nyutkommen pocket för den som vill börja i rätt ända). Jag har inte läst del ett, men hade ändå inga problem med att komma in i handlingen i Själakistan. Rosman skriver enkelt och lättläst och de viktigaste detaljerna ur den tidigare historien återberättas.

Själakistan börjar när en skolklass på utflykt hittar en halshuggen kropp vid Offerstenen i närheten av Carlstens fästning på Marstrand. Nästan samtidigt hittar en av de bofasta damerna på ön också ett avhugget huvud i sin trädgård - men när Karin Adler börjar utreda fallet visar det sig att kroppen och huvudet inte tillhör samma person. När dessutom polisen i Trollhättan meddelar att de haft ett liknande fall, står det klart att det är en seriemördare som härjar.

Själva plotten är med andra ord inte superoriginell. Styckade människor är den förhärdade deckarläsaren ganska van vid. Det som gör Själakistan läsvärd är istället allt runtomkring. Ann Rosman bor själv på Marstrand och det är tydligt att hon är väl påläst om öns historia. Fakta om hur livet var i det lilla kustsamhället förr i tiden blandas på ett bra sätt in i den nutida berättelsen och skildringen av platsen är mycket levande. Är man som jag bohusläning men ute i förskingringen, börjar man genast längta hem när det skrivs om blått, kluckande saltvatten.

Däremot hade jag gärna sett att Rosman dragit ner en smula på käckheten. Berättelsens gestalter är stundtals så Svensson-hurtiga att man blir lite trött. Kalla mig anti, men sån är jag. Är det för klämkäckt och hurtigt får jag utslag. Förmodligen är det också där, i skildringen av relationer och familjer, som Rosman kommer närmast Läckberg - och då är det inte i någon positiv bemärkelse. Till nästa gång ser jag gärna mer av de mörka dragen som ändå finns där. Förstärk dem, satsa på de originella dragen och fortsätt med öns historia, så blir nästa del i serien riktigt, riktigt bra.

Ann Rosman har en innehållsrik hemsida där hon bloggar och berättar mer om sina böcker.

Premiär för mp3-bok!

Sitter här och känner mig alldeles high-tech efter att framgångsrikt ha laddat ner min första mp3-bok till datorn och sedan vidare till spelaren. Jag vet att jag härmed säkert avslöjar mig vara extremt långt efter alla andra som nog gör det här tre gånger om dagen med vänster lillfinger samtidigt som de twittrar om det - men för mig var det alltså premiär.

Boken jag ville ha var De ensamma, Håkan Nessers senaste i serien om Barbarotti. Jag tänkte mig att den skulle passa utmärkt att ha med på resan (mer om den en annan dag) som ett slags back up ifall att jag tröttnar på att läsa för egen maskin. De ensamma läses av Nesser själv och det brukar betyda att det är bra. Barbarottiserien har ju dessutom varit helt ok hittills, så jag hoppas att det kan bli bra.

Eftersom jag är teknikanalfabet kan jag inte kommentera den sidan av saken, men rent generellt var det hyfsat enkelt att köpa sin lilla bok. Jag tittade på tre ställen: hos CDON kostade den 179:- och syntes inte ens i första träfflistan. För att hitta den måste man gå in under fliken ljudböcker och klicka vidare till "nedladdningsbara ljudböcker". Lite osmidigt.

Hos Bokus kom mp3-boken upp som ett alternativ bland andra, tillsammans med vanlig ljudbok och inbunden. Enkelt så långt och dessutom en tia billigare än hos CDON - men jag lackade ur lite när det visade sig att man inte kunde få MedMerapoäng på nedladdningsböcker. Hm. Har jag skaffat det där jäkla kortet ska jag väl ha poäng på allt jag handlar? Kasst. Hittade ingen förklaring till varför det var så.

I vredesmod (eller kanske inte riktigt...) surfade jag vidare till Adlibris, som jag i vanliga fall inte är något jättefan av (eftersom sidan är ful som stryk och innehåller för lite info om böckerna samt nästan helt saknar annat läsvärt). Hos dem var boken ännu billigare, 151 kr. Jag klickade köp.

Att ladda ner den var inte jättesvårt. Det är bara att läsa instruktionerna. Ganska snabbt gick det också. Det tog nog inte mer än en tjugo minuter innan alltsammans var klart (fast det där varierar ju beroende på uppkoppling).

Så - ett premiärköp avklarat. Känns fint. Nu har jag dryga 17 timmar Nesser att se fram emot.

Och ni som undrar varför i all världen jag inte bara piratladdade ner den gratis någonstans ifrån: jag ville faktiskt betala. Har man slitit med att skriva en bok har man fan i mig förtjänat att få betalt för den. Författare kan inte leva på inspiration allena, de behöver pengar också.

Överdos på Edward?

Vem ställer klockan i natt för att gå upp och stilla sitt omättliga Twilightbegär?

Säkert en och annan.

När nu Stephenie Meyer släpper sin kortroman The Short Second Life of Bree Tanner, hakar alla på: flera bokhandlar öppnar kl 06.01 på morgonen (så att den släpps samtidigt som i USA där det är midnattssläpp). Dessutom har Meyers svenska förlag Wahlströms har snabböversatt så att man kan släppa en svensk variant samtidigt (Bree Tanners andra liv).

Själv vet jag inte ens om jag orkar bry mig. Jag har inte ens lagt boken i min milslånga wish list på Amazon där annars det mesta ryms. Kanske läser jag den sen någon gång om jag inte har något annat bättre för mig. Låter det olikt mig? Jepp. Jag är faktiskt lite orolig över denna nypåkomna vampyr-blasé-känsla. Jag har ju varit Twilightentusiast ända från starten, så det här borde intressera mig men det enda jag känner är ett stort MÄH à la Simpsons. Det räckte och blev över med 4 böcker. Edward har förlorat sitt glitter, för att tala metaforiskt. Återstår att se om det återvänder.

Hos TwilightSweden kan ni se en lista över vilka butiker som har morgonöppet samt läsa en intervju där Stephenie Meyer berättar mer om Bree Tanner. Från 7 juni kan man också läsa boken gratis online här.

Verkligheten överträffar dikten hos Birgitta Stenberg

För länge-länge sedan när jag gick på gymnasiet, plockade jag åt mig Birgitta Stenbergs Kärlek i Europa och Apelsinmannen i skolbiblioteket. Jag läste - med lätt rodnande kinder och uppspärrade ögon - om alla hennes äventyr utomlands och tyckte att hon var ruggigt cool. Det var något väldigt läckert över tanken på att den där lilla, till synes snälla och beskedliga vithåriga damen som man såg på bilden på baksidesfliken kunde ha varit med om något så annorlunda. Att någon som såg så vanlig ut kunde ha levt ett så udda och rebelliskt liv. Stenbergs böcker liknade inga andra och även om jag inte förstod allt, tyckte jag om dem.

När jag nu många år senare slår upp Eldar och is, den avslutande delen i Stenbergs självbiografiska romansvit, är det åtminstone delvis samma känsla som infinner sig (fast jag rodnar inte längre...). Vilket liv!

Eldar och is handlar om Stenberg själv, men framför allt om hennes mormor Alma och hennes mor Ingeborg. Tillsammans har de tre kvinnorna så mycket dramatik i sina liv att hälften skulle ha varit nog för att fylla ett helt knippe romaner.

Det börjar redan när Alma som 25-åring kommer till en liten by i Norrland för att arbeta som lärarinna. Hon blir förförd av prästhustrun och inleder snart ett intrikat ménage à trois med både frun och prästen. Förhållandet är innerligt och fyllt av glädje och sex, men får ett abrupt slut när Alma upptäcker att hon har blivit gravid. Hon skickas tillbaka hem där hon gifts bort med familjens dräng.

Det är oerhört deprimerande att läsa om hur den intelligenta, självständiga Alma tvingas överge både karriär, hem och boklig bildning för att flytta ut till ett pyttetorp tillsammans med en man hon själv inte har valt. Hennes liv fylls med hårt arbete - och en skam som aldrig riktigt går att tvätta bort. Alla i byn vet hur det ligger till och frukten av Almas affär, dottern Ingeborg, lider svårt av att stämplas som oäkting. De andra barnen retar henne och hon bestämmer sig tidigt för att göra allt som står i hennes makt för att komma upp, bort, därifrån. Hon utbildar sig och lyckas så småningom tack vare envishet och utseende komma till Stockholm där hon först blir älskarinna till en välbärgad man och sedan gifter sig till en trygg, borgerlig tillvaro med en äldre apotekare. Ändå är det inte nog och hon fortsätter att bedra honom med en rad älskare.

Berättelsen om Alma och Ingeborg är definitivt bokens mest drabbande del. Klassresan de båda gör, Alma nedåt och Ingeborg uppåt, är oerhört intressant. Jag har sett recensioner som klagat på Ingeborg eftersom hon är så egoistisk i sina strävanden, men det är just de dragen jag tycker är mest spännande, framför allt eftersom de så totalt går emot bilden av hur en kvinna skulle uppföra sig där och då. Jag hade gärna sett en hel bok om bara henne, och gärna en om Alma också. Som litterära figurer är de fantastiska, men jag förstår att det inte var riktigt lika kul för Birgitta som föddes rakt in i deras komplicerade liv. De hamnar tidigt på kollisionskurs med varandra och det är inte förrän i vuxen ålder som Birgitta lyckas hitta ett fungerande sätt att förhålla sig till modern.

Och modern - tja, hon kanske inte alls var mor. I vuxen ålder får Birgitta i två omgångar reda på att varken hennes far eller mor kanske var hennes biologiska föräldrar. Återigen förvånas man som läsare över hur Stenbergs liv kan vara så jäkla dramatiskt. Hade det varit en roman, hade man klagat över att den var alltför osannolik.

Kommen så långt i berättelsen går emellertid Stenberg tyvärr lite vilse. Den senare hälften av Eldar och is vacklar när Stenberg sätter in avsnitt som inte alls passar in och därmed tappar fokus. Kanske är det helt enkelt inte lika lätt att se vad som är viktigt när det kommer till ens egen berättelse? Nu styrs det tack och lov upp på slutet igen, men det är synd. En smärre omstrukturering hade lett till att det här hade blivit en fantastisk bok istället för en bra bok. Trots det är Eldar och is verkligen läsvärd. Stenberg har fått kritik för att skriva alltför enkelt, men jag håller inte med. Jag gillar stilen från första sidan och inser att med en sådan familjebakgrund kunde Stenberg knappast ha blivit något annat än författare. Allt annat hade varit slöseri.

Läs mer om Eldar och is hos Norstedts, i Corren (rec av Snowflake), i UNT och i DN.