Jag har sett Bret Easton Ellis!!!

Ok, det var kanske inte den mest subtila rubrik man kunde tänka sig. Men jag är fortfarande lite för starstruck efter gårdagskvällen för att komma på något bättre. Alltså: jag har sett Bret Easton Ellis live i New York!!! Man får vara en väldigt hårdhudad boknörd för att inte få åtminstone lite darr på rösten när man säger det. Det är ändå en modern ikon vi talar om.

Ikonstatusen stod klar redan av inramningen. Jag kom en dryg timme före utsatt tid, men då var redan alla de 200 sittplatserna på Barnes and Nobles event space i butiken på Union Square upptagna, och jag hänvisades istället till ståplatserna längre bak. Allt var avspärrat med rep och överallt stod säkerhetsvakter & bokhandelspersonal som med örnblick dök ner på varje försök att ta sig förbi. Trettio minuter innan det skulle börja, höll också en sträng kvinna ur personalen ett långt (och lite skrämmande) förmaningstal om hur det hela skulle gå till. Allt från fotografering till innehåll i frågorna och köande till signering var extremt reglerat. Lite trist kanske, men förmodligen nödvändigt eftersom det kändes som att hela butiken var full av 25-35åringar som bara väntade på att explodera av förväntan.Så kom han då till sist, mannen vi köat för att se. Mannen, myten, ikonen, Bret Easton Ellis. Hippast av de hippa. Eller? Jag blev faktiskt lite förvånad när Bret visade sig vara högst ordinär, lite tunnhårig och påtagligt nervös. På något vis hade jag utgått från att han skulle vara sådär übercool och världsvan - men det här var en till synes ganska jordnära och väldigt normal man som blev överväldigad när han såg hur många som kommit för att höra på honom. Jublet från publiken när han steg upp på scenen var öronbedövande, värdigt vilken popkonsert som helst. Bret läste några sidor ur Imperial Bedrooms - väldigt snabbt, antagligen pga förut nämnda nervositet - och blev sedan intervjuad av Andrew McCarthy, som en gång i tiden spelade Clay i filmatiseringen av Brets roman Less Than Zero. Kopplingen bakåt i tiden kändes väldigt lämplig; trots att kvällen skulle handla om Imperial Bedrooms, återkom samtalet ständigt till de tidigare romanerna och på en fråga från publiken erkände Bret att hans senaste tre romaner mycket väl kunde ses som avslutningen på en cykel. Han berättade också om hur det var först nu på senare tid som han kände sig bekväm nog att tala om de känslor som inspirerat honom att skriva American Psycho: ensamhet och isolering, samt en brutal krock med vuxenvärlden. När han skulle ta klivet ut ur barndomen mötte han en värld som hyllade en mängd värderingar han själv inte kunde ställa upp på och ur detta skapades så småningom romanen.

Just det, olika sorters smärtsamma eller mörka känslor, tycks vara vad som ligger till grund för många av Bret Easton Ellis romaner. De är fiktiva, men hämtar näring ur något emotionellt han upplevt. Själva skrivandet är dock aldrig smärtsamt, menar han. Skriva är något han vill göra, något han tycker om, och han har svårt att förstå författare som klagar över skrivandets vedermödor. Fun fact i sammanhanget är att Bret tydligen måste ha bäddat sängen innan han sätter sig ner för att skriva. En någorlunda välstädad omgivning är nödvändigt för att han ska kunna skapa, så inget bohemliv här inte.Vad mer?
-Han tackar ja till filmatiseringar eftersom de ger honom pengar och pengar är bra, även om han är väl medveten om att filmatiseringarna av hans bäcker sällan blir lyckade. En stor del av kvällen ägnades åt att tala om hur dålig Less Than Zero var på bioduken.
-Han ser Joan Didion som en stor inspirationskälla - något otippat, men intressant.
-Ett tag efter att han flyttade till West Hollywood funderade han på att skriva en gayroman med Sean Bateman (Patricks yngre bror) i huvudrollen, men han lade ner idén. Han vet ännu inte vad som kommer efter Imperial Bedrooms.
-När han sätter sig ner för att skriva en ny roman, måste han alltid ha slutet klart för sig annars kan han inte skriva. Sista meningen i Imperial Bedrooms hade funnits färdig i hans huvud i flera år.

Så - en spännande, intressant och underhållande kväll! Jag är extremt glad att jag fick möjlighet att gå dit och se & lyssna på honom. Det är inte varje dag man står öga mot öga med en levande modern klassiker, och det var rent ut sagt skitcoolt!

:::::::::::::::::
Ursäkta att bildkvalitén inte är den allra bästa, men det var inte så lätt att zooma så långt när man står i en hög av galna fans... Hoppas ni ser ändå!