Verkligheten överträffar dikten hos Birgitta Stenberg

För länge-länge sedan när jag gick på gymnasiet, plockade jag åt mig Birgitta Stenbergs Kärlek i Europa och Apelsinmannen i skolbiblioteket. Jag läste - med lätt rodnande kinder och uppspärrade ögon - om alla hennes äventyr utomlands och tyckte att hon var ruggigt cool. Det var något väldigt läckert över tanken på att den där lilla, till synes snälla och beskedliga vithåriga damen som man såg på bilden på baksidesfliken kunde ha varit med om något så annorlunda. Att någon som såg så vanlig ut kunde ha levt ett så udda och rebelliskt liv. Stenbergs böcker liknade inga andra och även om jag inte förstod allt, tyckte jag om dem.

När jag nu många år senare slår upp Eldar och is, den avslutande delen i Stenbergs självbiografiska romansvit, är det åtminstone delvis samma känsla som infinner sig (fast jag rodnar inte längre...). Vilket liv!

Eldar och is handlar om Stenberg själv, men framför allt om hennes mormor Alma och hennes mor Ingeborg. Tillsammans har de tre kvinnorna så mycket dramatik i sina liv att hälften skulle ha varit nog för att fylla ett helt knippe romaner.

Det börjar redan när Alma som 25-åring kommer till en liten by i Norrland för att arbeta som lärarinna. Hon blir förförd av prästhustrun och inleder snart ett intrikat ménage à trois med både frun och prästen. Förhållandet är innerligt och fyllt av glädje och sex, men får ett abrupt slut när Alma upptäcker att hon har blivit gravid. Hon skickas tillbaka hem där hon gifts bort med familjens dräng.

Det är oerhört deprimerande att läsa om hur den intelligenta, självständiga Alma tvingas överge både karriär, hem och boklig bildning för att flytta ut till ett pyttetorp tillsammans med en man hon själv inte har valt. Hennes liv fylls med hårt arbete - och en skam som aldrig riktigt går att tvätta bort. Alla i byn vet hur det ligger till och frukten av Almas affär, dottern Ingeborg, lider svårt av att stämplas som oäkting. De andra barnen retar henne och hon bestämmer sig tidigt för att göra allt som står i hennes makt för att komma upp, bort, därifrån. Hon utbildar sig och lyckas så småningom tack vare envishet och utseende komma till Stockholm där hon först blir älskarinna till en välbärgad man och sedan gifter sig till en trygg, borgerlig tillvaro med en äldre apotekare. Ändå är det inte nog och hon fortsätter att bedra honom med en rad älskare.

Berättelsen om Alma och Ingeborg är definitivt bokens mest drabbande del. Klassresan de båda gör, Alma nedåt och Ingeborg uppåt, är oerhört intressant. Jag har sett recensioner som klagat på Ingeborg eftersom hon är så egoistisk i sina strävanden, men det är just de dragen jag tycker är mest spännande, framför allt eftersom de så totalt går emot bilden av hur en kvinna skulle uppföra sig där och då. Jag hade gärna sett en hel bok om bara henne, och gärna en om Alma också. Som litterära figurer är de fantastiska, men jag förstår att det inte var riktigt lika kul för Birgitta som föddes rakt in i deras komplicerade liv. De hamnar tidigt på kollisionskurs med varandra och det är inte förrän i vuxen ålder som Birgitta lyckas hitta ett fungerande sätt att förhålla sig till modern.

Och modern - tja, hon kanske inte alls var mor. I vuxen ålder får Birgitta i två omgångar reda på att varken hennes far eller mor kanske var hennes biologiska föräldrar. Återigen förvånas man som läsare över hur Stenbergs liv kan vara så jäkla dramatiskt. Hade det varit en roman, hade man klagat över att den var alltför osannolik.

Kommen så långt i berättelsen går emellertid Stenberg tyvärr lite vilse. Den senare hälften av Eldar och is vacklar när Stenberg sätter in avsnitt som inte alls passar in och därmed tappar fokus. Kanske är det helt enkelt inte lika lätt att se vad som är viktigt när det kommer till ens egen berättelse? Nu styrs det tack och lov upp på slutet igen, men det är synd. En smärre omstrukturering hade lett till att det här hade blivit en fantastisk bok istället för en bra bok. Trots det är Eldar och is verkligen läsvärd. Stenberg har fått kritik för att skriva alltför enkelt, men jag håller inte med. Jag gillar stilen från första sidan och inser att med en sådan familjebakgrund kunde Stenberg knappast ha blivit något annat än författare. Allt annat hade varit slöseri.

Läs mer om Eldar och is hos Norstedts, i Corren (rec av Snowflake), i UNT och i DN.