The story of my life

Jag var deppig.
Jag köpte böcker.
Det kändes bättre.

Hm. Att jag använder böcker som verklighetsflykt/snuttefilt/belöning/muta (välj själv lämpligt alternativ) är ingen nyhet, men idag blev det så tydligt att jag vart tvungen att skratta lite åt mig själv. Lätt uttråkad och anti efter en seg tågtur anlände jag till Göteborg, tänkte mörka tankar, funderade på vad jag skulle göra medan jag väntade på anslutningsbussen, bara råkade gå förbi SF-bokhandeln - och vips, så hade jag en fylld påse i handen. Och var på mycket bättre humör än jag varit innan. Vem sade att man inte kunde köpa sig lycklig? Inte jag i alla fall.
Nu väntar tre fina, nya titlar på mig: Kate Mosses The Winter Ghosts, Patricia Briggs Cry Wolf och Nene Ormes Udda verklighet.
Lyckan är aldrig längre bort än närmaste bokhandel. Det känns tryggt.

Akademiskt om Falkenland & vampyrer

Akademiska avhandlingar brukar i ärlighetens namn sällan vara så inspirerande, men när jag i dagens Sydsvenskan läser om Anna Clara Törnqvists avhandling Likt ett brustet halleluja - Trons och tvivlets tematik i Christine Falkenlands prosa, blir jag ändå positivt överraskad. Om inte annat bara för att det är någon som vågat sig på att skriva om en nu levande, inte lastgammal författare. Det är kul! Fast gud så bisarrt det måste kännas om man är Falkenland och läser analysen om sig själv... Skoj hur som helst att någon tagit sig tid att riktigt gotta ner sig i Falkenlands böcker; de jag har läst av henne kändes som om de skulle lämpa sig väl för det. Där fanns många spår att följa. Sydsvenskan har tyvärr inte lagt ut recensionen som jag läste på nätet, men det finns en annan, likaledes läsvärd hos SVD.

En annan ny avhandling som är väl värd att kolla upp är Anna Höglunds Vampyrer, en kulturkritisk studie av den västerländska vampyrberättelsen från 1700-talet till 2000-talet. Lämpar sig utmärkt för alla fangbangers som vill lära sig mer om sina vasstandade darlings. Här följer vi hela historien, ända från forna tiders frånstötande osnygga blodsugare till hotties som Eric Northman och Edward.

Läs mer om Höglunds avhandling här och här.

Super-Sookie? Njae...

Ibland är det bättre att vara lyckligt ovetande. Hade jag inte läst så många översvallande, superpositiva recensioner av Charlaine Harris tionde Sookie Stackhouse-bok Dead in the Family, hade jag förmodligen tyckt bättre om den. Nu satt jag mest och väntade på att det där superfantastiska skulle börja - och blev lite besviken eftersom det aldrig kom.

Dead in the Family är en helt ordinär Sookiebok, bra men i mitt tycke inte en av de bättre i serien. Det känns som om den består av en mängd småplotter, som tuffar på i ok takt men som inte tillåts utveckla sig till något större. Jag tror att det hade blivit mer spännande om hon hade kört på ett av spåren och låtit det få mer fokus. Till exempel hade man ju gärna velat veta mer om Erics maker Ocella, eller varför inte mer om konflikten shifters vs samhället?

Nåväl. Sookie är ju alltid Sookie och det var ju trevligt ändå. Jag får helt enkelt nöja mig med att dricka kaffe ur min TrueBlood-mugg och vänta på nästa säsong av tv-serien som snart börjar. Eftersom jag ska vara i USA när den börjar sändas, hoppas jag väldigt mycket på att kunna hitta fånig merchandise att köpa...

Köp 3 vampyrer, betala för 2

Jag måste säga att det här är den bästa, mest sympatiska (och innovativa!) kampanj jag någonsin sett! SF-bokhandeln erbjuder 3 vampyrböcker till priset av 2. Varför har ingen tänkt på det tidigare?

Tror bestämt jag ska dit och shoppa lite...

Alla älskar Ajvide - och jag också

Behöver John Ajvide Lindqvist fler lovord för sin nya roman Lilla stjärna? En snabb titt ger vid handen att såväl de flesta dagstidningsrecensenterna som majoriteten av bokbloggarna gillar den. Så han kanske är trött på beröm. Ändå blir jag tvungen att sälla mig till hyllningskören: Lilla stjärna är fantastisk. Och det alldeles utan övernaturliga monster.

Eller ja, nästan. Ett flickebarn som sjunger klara toner redan när hon fiskas upp ur en plastpåse i skogen av en tragisk svensktoppsföredetting, det får väl kanske räknas till om inte övernaturligheter, så åtminstone till kategorin konstigheter. Men om vi säger så här - Lilla stjärna innehåller varken tentakler, vampyrtänder eller zombiehjärnor. Ändå är den klockren skräck. För mig räckte det som jag sade häromdagen att läsa till sidan 16 för att jag glatt skulle konstatera att jag var rädd. Monstren lyser med sin frånvaro, men jäklar i min lilla låda så ruggigt han lyckas få det ändå.

På ett ställe i boken sägs det att "det ska vara fan vara torterare med endast vardagslivets gissel att tillgripa för att nå fram till brytpunkten". Uttalandet tillskrivs inte någon av karaktärerna, utan känns snarare som det skulle kunna komma direkt från Ajvide själv - men är det något han inte har problem med så är det ju just det. Han är mästerlig på att låta de små detaljerna i vardagen en efter en lägga sig på rad för att få största möjliga negativa effekt. Det är toksnyggt gjort och man accepterar utan problem allt underligt som händer, just eftersom han har lagt grunden till det så väl.

Största behållningen för mig i Lilla stjärna ligger dock inte i skräckscenerna där blodet sprutar (och tro mig, sådana finns det en hel del, riktigt, riktigt läskiga), utan faktiskt i skildringen av den totala ensamhet som den ena av tjejerna, Teresa, känner. Ajvide fångar på pricken hur det är att vara tonåring och känna sig som ett ufo, som någon som aldrig någonsin kommer att passa in. Det är tragiskt, det är desperat och det är alldeles, alldeles sant. Just så är det. Att han lyckas så väl med den delen gör att inget av det som sedan händer känns konstigt eller ansträngt - det är bara den logiska följden.

Så jag hoppas att John Ajvide Lindqvist läser alla glada tillrop som nätet fyllts av idag, och att han tar åt sig ordentligt av allt beröm. Det är synnerligen välförtjänt. Lilla stjärna är en fantastisk bok.

Läs om fler som gillar, i varierande grad: DN, UNT, GP, Sydsvenskan, Helena på Bokhora och Fiktiviteter, för att nämna några få.

Bästa varulvsserien

Idag känner jag mig simpel. Jag tänker därför bara säga så här:

Patricia Briggs femte bok om shapeshiftern Mercy, Silver Borne, är väldigt bra. Lika bra som de andra delarna i serien. Gillar du urban fantasy, varulvar och annat trevligt, ska du läsa Briggs böcker.

Det var allt för idag, kids.

Den som vill veta mer kan med fördel kolla in Penguins specialsida Reading Room där Briggs just nu finns med. Där finns provkapitel ur Silver Borne, en intervju och en chatt där Briggs berättar om boken. Enjoy!

Är det för övrigt någon som har läst Briggs serie Alpha and Omega?

Haruki Murakami till Oslo

Sitter här och funderar på om jag ska vara precis så hysterisk som jag känner mig och redan nu, i gooood tid, boka resa och biljetter och boende och gud vet vad till Oslo i slutet av sommaren. Bokhore-Johanna har ju upptäckt att Haruki Murakami kommer dit 20-24 augusti. Oj oj oj!

Det känns lite som att gud helt plötsligt dyker upp i en småstad nära mig. Det är Litteraturhuset i Oslo som arrangerar och utöver Haruki själv, kommer en massa andra författare att göra Murakami-relaterade saker. Program och biljetter släpps i juli. Gah. Måste nog åka dit. Det är ju inte alltför vanligt att Murakami syns till på våra breddgrader - eller någon annanstans heller, för den delen.

Eller ska man våga tro att han kommer att göra fler framträdanden under samma resa? Kanske till och med någonstans i Sverige eller i Köpenhamn...? Så många svåra beslut...

Livet med ett lejon

Det är nog en ruskig tur att jag inte var i London 1969. För om jag hade varit där och råkat gå in på Harrods, så hade jag gjort precis som Anthony Burke och John Rendall. Jag hade köpt mig en livs levande lejonunge. Åtminstone inbillar jag mig det när jag läser deras bok Vårt lejon Christian.

Burke och Rendall har precis kommit till London från Australien för att uppleva det stora äventyret i London. De tittar på Towern och bestämmer sig sedan för att gå till Harrods för att få en kontrast. På det stora varuhusets djuravdelning trängs julshoppande kunder framför två burar, där ett par lejonungar sitter inklämda.

Burke och Rendall drabbas av en besynnerlig blandning av beskyddarinstinkt och habegär; "plötsligt verkade våra liv fattiga utan en lejonunge", som de uttrycker det. Efterfrågningar görs och snart har de förhandlat med varuhuset så att de får lov att köpa Christian, som de redan har döpt lejonhannen till. De sätter in en annons i The Times: Lejonunge och två unga män söker lämplig trädgård/tak, lägenhet/hus London. Inga svar komer, men Burke och Rendall lyckas i sista stund övertyga ägarna till butiken där de båda jobbar att de ska få ha Christian i butikens källare. Butiken säljer möbler och heter Sophistocat, så varför skulle den inte ha ett lejon?

Historien om lejonet Christian och hans båda människor är fullständigt bisarr, men inte desto mindre sann. Ända fram till 1973 var det lagligt att handla med lejon och andra utrotningshotade/exotiska arter - Burke och Rendall berättar till exempel om att de vid något tillfälle tog med sig Christian till en annan Londonfamilj som hade en puma. Christian trivdes inte med puman, men det var också en av de få saker som inte funkade. Det mesta annat gick över förväntan och det var på det hela taget ett mindre problem att ha Christian än de hade föreställt sig. Han leker, äter och växer som han ska. De är från början medvetna om att de inte kommer kunna behålla honom för evigt och får efter mycket om och men kontakt med en man i Kenya som säger sig kunna ta emot Christian. Han har arbetat med lejon i många år och tror sig kunna återanpassa lejonet till vildmarken. 1970 lämnar Christian London för att flytta "hem" till Kenya, där han trivs bra och lever resten av sitt liv som ett riktigt lejon ska.

Det som gjort historien om Christian, Burke och Rendall känd på nytt (de var mediekändisar på sin tid men glömdes sedan bort), var några filmklipp på YouTube där man kan se hur det gick när Burke och Rendall gjorde ett återbesök hos Christian. Lejonet springer emot dem och "kramar" dem, uppenbart glad över att se dem igen. Klippen blev så populära att man beslutade sig för att ge ut en nyutgåva av berättelsen och det är den som nu har kommit i svensk översättning (av Anna Olsson).

Jag är som bekant en total sucker för kattdjur (och en del andra djur...), så jag kan inte motstå boken om Christian. Det är omöjligt att inte bli fascinerad och engagerad. Det märks att berättelsen inte är skriven av en författare, ibland är det knaggligt språk och konstiga hopp i storyn, men det funkar ändå eftersom man så gärna vill höra hur det ska gå. Stort plus också för att man i boken får se en massa kul bilder på Christian och hans människor.

Fredagsmys

John Ajvide Lindqvist berättar om Lilla stjärna

Det finns en enda sak som skulle kunna få mig att flytta till Stockholm och det är alla trevliga arrangemang med bokanknytning. Det är tyvärr bara att inse att det inte finns hälften så mycket sådant i resten av landet.
Om precis en vecka, måndagen den sjuttonde maj, är det till exempel skräckkväll på Södra teatern då John Ajvide Lindqvist möter Kristina Lugn i ett samtal om hans nya bok Lilla stjärna. Jag håller på och läser den just nu - och behövde inte komma längre än till sidan sexton innan jag lyckligt konstaterade att jag var rejält uppskrämd - så hur kul hade det inte varit att få höra honom berätta om den? När det dessutom är i kombination med Kristina Lugn, anar jag succé. De känns som två personer som nog kan locka fram det bästa hos varandra och jag utgår från att det blir ett spännande samtal.
För fler detaljer om kvällen - se här.

Poe blir skräckteater i sommar

I sommar blir det skräckteater utomhus i Malmö när Malmö Stadsteater sätter upp pjäsen De dödas skrik. Den bygger på fyra noveller av Edgar Allan Poe och kommer att spelas under några kvällar i augusti när mörkret fallit, för att få den rätta läskiga känslan. Publiken får ta plats på teaterns innergård och skådespelarna ska utnyttja hela omgivningen - allt från gården till de omkringliggande husen. Första föreställningen är 4 augusti.

Jag tycker det låter vansinnigt kul & kommer definitivt att boka biljetter!

Läs mer om föreställningen i Sydsvenskan.

Vinn Per Hagmans nya bok

Calliope Books lottar i samarbete med Albert Bonniers Förlag ut Per Hagmans sprillans nya roman Vänner för livet!

Allt du behöver göra för att ha chans att vinna är att svara på följande fråga:

Vad hette Per Hagmans debutroman från 1991?

Skicka svaret i ett mail till books.calliope@gmail.com tillsammans med ditt namn och din postadress. Först till kvarn gäller så skynda, skynda...!

UPDATERING!! TÄVLINGEN ÄR AVGJORD! Sju minuter efter publicerat inlägg fick jag rätt svar från Titti Bäckman. Grattis Titti! Bok kommer på posten.

Ni som befinner er i närheten av Malmö ska inte heller missa att Per Hagman besöker Inkonst för ett framträdande 20e maj. Samma kväll kan ni på Inkonsts scen också se & höra Leif Holmstrand och Monica Wilderoth. Läs mer om arrangemanget här.

Kasst, Pocketklubben, kasst!

Idag blev jag uppringd av en representant från Pocketklubben. Hon hälsade glatt och undrade om hon fick ställa två bokrelaterade frågor till en undersökning de höll på med. Javisst, tyckte jag och svarade snällt på hur ofta jag läser böcker (flickan lät en smula orolig när jag svarade på det) och vilka genrer jag föredrar. Som tack för att jag svarat ville de skicka en gratis pocketbok. Ok, sade jag och tänkte lägga på. "Men innan du lägger på vill jag bara veta om du har en emailadress som vi kan få?" undrade hon försynt, "för att skicka dig erbjudanden som du kan vara intresserad av". Jag gav henne adressen och hon tackade artigt, samt sade lite i förbifarten att "och i mailet klickar du bara nej om du inte vill ha böckerna".

Ursäkta?

Jag frågade om hon alltså menade att jag hade gått med i deras bokklubb nu. Hon undvek frågan och pratade glatt på om hur smidigt och käckt det var att få erbjudanden direkt i mailen. Jag frågade - 4 (!) gånger - om det var så att man aktivt var tvungen att tacka nej för att inte helt plötsligt behöva få hem en massa saker man inte vill ha. Hon fortsatte slingra sig och först femte gången jag ställde frågan svarade hon lite förläget ja.
Tack och hej, sade jag.

Alltsammans var med andra ord inte alls någon undersökning, utan bara ett sätt för Pocketklubben att värva nya medlemmar. Bu, säger jag. Otroligt kasst sätt att göra det på. Tycker Pocketklubben att deras eget erbjudande är så dåligt att de måste lura folk att gå med på det? Om inte, varför använder man i så fall en taktik där erbjudandet maskeras så till den milda grad att kunden knappt ens förstår att det är ett erbjudande man har gått med på?
Att bokklubbarna till stor del lever på systemet med negativ option (alltså att man måste tacka nej för att inte få varan), är inget nytt. Men vanligtvis brukar det vara en smula ärligare än det här. Kasst, Pocketklubben, kasst. Hade ni bara frågat rakt och tydligt, hade jag kanske till och med varit intresserad, men nu blidde jag alldeles anti.

I sammanhanget kan jag också rekommendera alla att gå med i det utmärkta NIX-registret. Spärra din telefon där och du slipper alla samtal från telefonförsäljare. Extremt skönt! Det visade sig att vårt nummer av misstag inte längre var spärrat eftersom vi hade glömt att förnya spärren - och se vad som händer då...

Blodläge - bland troll och älvor på alvaret

Snön smälter på det öländska alvaret men än så länge är det tomt på folk i Stenvik. Gerlof - som lämnar ålderdomshemmet för att få uppleva sin sista vår hemma i stugan - är tämligen ensam där han sitter på gräsmattan och filosoferar. Men friden är högst tillfällig; två nya villor har tillkommit vid kanten av stenbrottet, båda lyxhus värda miljoner. Och i den stugan som stenhuggaren Ernst lämnat efter sig flyttar en pappa in med två tonårsbarn.
Gerlof oroar sig för de nya invånarna. Dels verkar de vara en brokig skara som alla har problem, dels har deras hus hamnat på gränsen mellan trollens värld i stenbrottet och älvornas tillhåll på alvaret. Inget bra kan komma av det, tänker Gerlof, och han har naturligtvis rätt.


Blodläge, den tredje av Johan Theorins Ölandsdeckare, har precis som de tidigare böckerna Nattfåk och Skumtimmen den där alldeles speciella blandningen av jordnära vardag och övernaturliga, skrämmande inslag. Som vanligt är det upp till läsaren att tolka vad det egentligen är som händer, om det är spökigt eller om det finns andra förklaringar. I Blodläge är dock de övernaturliga inslagen mer nedtonade än de var i Nattfåk, något jag tycker är lite synd. Det är inte heller lika läskigt spännande som det var i Skumtimmen.
Därmed inte sagt att det på något sätt är dåligt, det är bara en lugnare sorts berättelse. Blodläge fokuserar mer på människorna och deras relationer än på berättelsen om brottet (för det finns ju naturligtvis ett sådant också) och låter dem ta plats. Det funkar för det mesta; skildringen av hur Per Mörner oroar sig för sin sjuka dotter samtidigt som han försöker reda ut förhållandet till sin far är väslkriven och intressant. Detsamma kan man tyvärr inte säga om porträttet av Gerlofs andra grannar, Vendela och Max. De är påfallande klichéartade och känns inte äkta.


En annan sak jag tänkte på, var hur Theorin valt att skildra porrbranschen, som kommer in i berättelsen genom Per Mörners far Jerry. Jerry har producerat porrfilmer och tidningar och sonen börjar rota i faderns förflutna hamnar han såväl hos ex-porrfilmsskådespelare som på strippklubbar. Här känns Theorins skildring väldigt snäll, reko och lite pryd/ordentlig. Lite som en upplysningsfilm man skulle kunna visa på skolan, typ. Jag får intrycket av att Theorin här är ute på vatten han inte riktigt behärskar - fast det ska väl kanske ses som något positivt. Det blir mer 70-talsnostalgiskt och oskyldigt än det vi är vana att möta i deckare idag.


Blodläge var med andra ord en mer stillsam läsupplevelse än jag hade förväntat mig, men ändå en behaglig sådan. Theorin är duktig på att skriva och det märks även när han skruvar ned tempot och låter spökerierna hålla sig i skymundan. Men liiiite fler läskigheter får det hemskt gärna bli i nästa bok, som ju också blir den fjärde (och får man förmoda avslutande) delen i serien. Öland är inte detsamma utan en rejäl portion skräck.


Missa inte SVD:s intervju med Johan Theorin!
Fler recensioner av Blodläge: DN Bokhora Expressen och Sydsvenskan.