Gerlof oroar sig för de nya invånarna. Dels verkar de vara en brokig skara som alla har problem, dels har deras hus hamnat på gränsen mellan trollens värld i stenbrottet och älvornas tillhåll på alvaret. Inget bra kan komma av det, tänker Gerlof, och han har naturligtvis rätt.
Blodläge, den tredje av Johan Theorins Ölandsdeckare, har precis som de tidigare böckerna Nattfåk och Skumtimmen den där alldeles speciella blandningen av jordnära vardag och övernaturliga, skrämmande inslag. Som vanligt är det upp till läsaren att tolka vad det egentligen är som händer, om det är spökigt eller om det finns andra förklaringar. I Blodläge är dock de övernaturliga inslagen mer nedtonade än de var i Nattfåk, något jag tycker är lite synd. Det är inte heller lika läskigt spännande som det var i Skumtimmen.Därmed inte sagt att det på något sätt är dåligt, det är bara en lugnare sorts berättelse. Blodläge fokuserar mer på människorna och deras relationer än på berättelsen om brottet (för det finns ju naturligtvis ett sådant också) och låter dem ta plats. Det funkar för det mesta; skildringen av hur Per Mörner oroar sig för sin sjuka dotter samtidigt som han försöker reda ut förhållandet till sin far är väslkriven och intressant. Detsamma kan man tyvärr inte säga om porträttet av Gerlofs andra grannar, Vendela och Max. De är påfallande klichéartade och känns inte äkta.
En annan sak jag tänkte på, var hur Theorin valt att skildra porrbranschen, som kommer in i berättelsen genom Per Mörners far Jerry. Jerry har producerat porrfilmer och tidningar och sonen börjar rota i faderns förflutna hamnar han såväl hos ex-porrfilmsskådespelare som på strippklubbar. Här känns Theorins skildring väldigt snäll, reko och lite pryd/ordentlig. Lite som en upplysningsfilm man skulle kunna visa på skolan, typ. Jag får intrycket av att Theorin här är ute på vatten han inte riktigt behärskar - fast det ska väl kanske ses som något positivt. Det blir mer 70-talsnostalgiskt och oskyldigt än det vi är vana att möta i deckare idag.
Blodläge var med andra ord en mer stillsam läsupplevelse än jag hade förväntat mig, men ändå en behaglig sådan. Theorin är duktig på att skriva och det märks även när han skruvar ned tempot och låter spökerierna hålla sig i skymundan. Men liiiite fler läskigheter får det hemskt gärna bli i nästa bok, som ju också blir den fjärde (och får man förmoda avslutande) delen i serien. Öland är inte detsamma utan en rejäl portion skräck.
Missa inte SVD:s intervju med Johan Theorin!
Fler recensioner av Blodläge: DN Bokhora Expressen och Sydsvenskan.
Jag reagerade också på prydheten i skildringen av porrbranschen men tyckte i ärlighetens namn att det var rätt skönt. Ända sedan jag läste "Snuff" av Chuch Palahniuk, där en porrstjärna ska "pensioneras" genom att slå världsrekordet i gangbang, har mitt lystmäte på porrskildringar i böcker sjunkit till noll. :)(Inte för att det var sådär överdrivet stort till att börja med.) Jag gillar att Theorins böcker är lite snälla; på så sätt påminner han om den gamla skolans deckarförfattare à la Maria Lang. Det finns så många andra som älskar att gotta sig i sex och våld.
SvaraRadera(Herregud vad moraltantigt det där lät! Nu ska jag sätta mig med ICA-Kuriren och en kopp kaffe...)
Hoppas för övrigt att de övernaturliga inslagen är ännu starkare i den avslutande boken!
Jo men jag håller med! Det är skönt att det inte alltid behöver vara så effektsökande och överdrivet. Jag tror inte heller att det hade passat i boken; det hade stått ut för mycket mot resten av berättelsen och skurit sig med stämningen. Det var mest bara en anmärkning från min sida, ingen kritik.
SvaraRadera