12 maj, 2010

Livet med ett lejon

Det är nog en ruskig tur att jag inte var i London 1969. För om jag hade varit där och råkat gå in på Harrods, så hade jag gjort precis som Anthony Burke och John Rendall. Jag hade köpt mig en livs levande lejonunge. Åtminstone inbillar jag mig det när jag läser deras bok Vårt lejon Christian.
Burke och Rendall har precis kommit till London från Australien för att uppleva det stora äventyret i London. De tittar på Towern och bestämmer sig sedan för att gå till Harrods för att få en kontrast. På det stora varuhusets djuravdelning trängs julshoppande kunder framför två burar, där ett par lejonungar sitter inklämda.
Burke och Rendall drabbas av en besynnerlig blandning av beskyddarinstinkt och habegär; "plötsligt verkade våra liv fattiga utan en lejonunge", som de uttrycker det. Efterfrågningar görs och snart har de förhandlat med varuhuset så att de får lov att köpa Christian, som de redan har döpt lejonhannen till. De sätter in en annons i The Times: Lejonunge och två unga män söker lämplig trädgård/tak, lägenhet/hus London. Inga svar komer, men Burke och Rendall lyckas i sista stund övertyga ägarna till butiken där de båda jobbar att de ska få ha Christian i butikens källare. Butiken säljer möbler och heter Sophistocat, så varför skulle den inte ha ett lejon?
Historien om lejonet Christian och hans båda människor är fullständigt bisarr, men inte desto mindre sann. Ända fram till 1973 var det lagligt att handla med lejon och andra utrotningshotade/exotiska arter - Burke och Rendall berättar till exempel om att de vid något tillfälle tog med sig Christian till en annan Londonfamilj som hade en puma. Christian trivdes inte med puman, men det var också en av de få saker som inte funkade. Det mesta annat gick över förväntan och det var på det hela taget ett mindre problem att ha Christian än de hade föreställt sig. Han leker, äter och växer som han ska. De är från början medvetna om att de inte kommer kunna behålla honom för evigt och får efter mycket om och men kontakt med en man i Kenya som säger sig kunna ta emot Christian. Han har arbetat med lejon i många år och tror sig kunna återanpassa lejonet till vildmarken. 1970 lämnar Christian London för att flytta "hem" till Kenya, där han trivs bra och lever resten av sitt liv som ett riktigt lejon ska.

Det som gjort historien om Christian, Burke och Rendall känd på nytt (de var mediekändisar på sin tid men glömdes sedan bort), var några filmklipp på YouTube där man kan se hur det gick när Burke och Rendall gjorde ett återbesök hos Christian. Lejonet springer emot dem och "kramar" dem, uppenbart glad över att se dem igen. Klippen blev så populära att man beslutade sig för att ge ut en nyutgåva av berättelsen och det är den som nu har kommit i svensk översättning (av Anna Olsson).

Jag är som bekant en total sucker för kattdjur (och en del andra djur...), så jag kan inte motstå boken om Christian. Det är omöjligt att inte bli fascinerad och engagerad. Det märks att berättelsen inte är skriven av en författare, ibland är det knaggligt språk och konstiga hopp i storyn, men det funkar ändå eftersom man så gärna vill höra hur det ska gå. Stort plus också för att man i boken får se en massa kul bilder på Christian och hans människor.

Fredagsmys

1 kommentar:

  1. Gillade oxå den här boken. Trots att den inte är så välskriven. Klippet på youtube får mig alltid att storgråta. Men så är jag också en sucker för Born Free-filmen (Den första med Virginia McKenna och Bill Travers) och böckerna.

    SvaraRadera