Vem älskar en kritiker?

När jag startade Calliope Books var det främst för att jag sökte ett annat sätt att skriva om böcker. Efter att ha jobbat i bokhandel och på förlag och där författat allt från säljtexter till ren bokinfo och dessutom under flera år som frilansande recensent i dagstidningar, var jag urtrött på det sättet att handskas med litteratur. Det var hel enkelt inte kul längre. Framför allt kände jag att jag ville ha ett ärligare sätt att skriva, något som helt och hållet var mitt eget. En plats där jag inte behövde ta hänsyn till någon annan eller representerade någon annan, utan där det jag skrev bara var min egen ärliga åsikt. Ett fritt rum, fyllt av mig och min böcker.

Två år senare kan jag konstatera att det är precis så Calliope Books har fungerat. Här kan jag diskutera det jag läser på vilket sätt jag vill och få kontakt med andra som läst samma sak. Bokbloggandet är genialiskt i all sin enkelhet och ger den ensamma sysslan läsning en helt ny social dimension.

Därför blir jag lite förvånad när jag läser DNs artikel om hur bloggarna hotar den traditionella litteraturkritiken. Undr rubriken Känslorna mot kritiken tar Annika Persson sin utgångspunkt i Bokhoras nyligen utkomna Album och ifrågasätter om devisen "hundra procent läsglädje" verkligen är rimlig. Vad händer med det kritiska perspektivet när alla plötsligt kan leka kritiker på egen hand?

Åsa Linderborg säger: "Man kan inte bli arg på ett så här sympatiskt projekt. Men det retar mig ändå att boken görs till en accessoar och läsandet till en livsstil."

Jaha. Tänk, mig retar det mer att Åsa Linderborg (som jag hittills alltid sett som en förnuftig person) plötsligt visar en så snäv attityd. Konserativ och extremtrist. Jag kan lova Åsa att majoriteten av bokbloggarna ser boken som väldigt mycket mer än en accessoar. Och varför är det fel att ha läsandet som en livsstil? För att det skulle antyda att kultur faktiskt kunde vara ... roligt?? Kan man sortera böckerna i färgordning och ändå vara kritiskt analyserande? Ve och fasa.

I mina ögon är bokbloggarna ett alldeles utmärkt komplement till den traditionella kritiken. Ofta får jag faktiskt veta mer om en bok genom att läsa bloggarna än genom att läsa recensioner i tidningarna. Att som i DNs artikel antyda att bloggarna inte skulle besitta tillräckliga kunskaper för att skriva om böcker på ett kvalificerat vis är bara lamt. Många bloggare har enorma kunskaper om ämnet och delar frikostigt med sig av dem. Flera av dem har både relevanta utbildningar och erfarenhet av yrken i branschen. Dessutom recenserar bloggarna inte bara nyheter och fiiiina böcker, utan blandar upp det med äldre titlar och genrer som aldrig någonsin syns på kultursidorna.

För mig ger bloggarna en också ärlighet och en entusiasm kring litteratur som den traditionella kritiken oftast saknar helt. Att bloggarna skulle vara för entusiastiska och på något vis älska ihjäl litteraturen istället för att objektivt analysera den är mest bara bisarrt. Ja, vi gillar ofta böckerna vi skriver om. Det är därför vi läser dem från första början. Men jag har hittills inte sett en enda bloggare som drar sig för att kritisera en favoritförfattare när denne har presterat dåligt. Kanske är kritiken mer pang på än på kultursidorna, men det är väl knappast ett problem. Söker man långa, analyserande inlägg brukar man alltid kunna hitta dem också. Det finns många bloggar som lutar mer åt ett litteraturvetenskapligt perspektiv, med längre, mer ingående texter.

Tack och lov kommer det ett par mer nyanserade röster i slutet av DNs artikel. Några tycks ha förstått poängen. Ändå kan jag inte låta bli att undra. Vad är kritikerna rädda för? Konkurrens? Tvåvägskommunikation? Att ha roligt samtidigt som man ägnar sig åt böcker? Den som helst ser sin litteratur grå, sönderanalyserad och på piedestal bör tänka om. Tiden för det är obevekligen förbi.

:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::..

Bloggare vs kritiker var ett av ämnena som debatterades på bokmässan och som många bloggare kommenterat vidare sedan vi kom hem. Läs mer bl a på Kulturbloggen och hos Daniel Åberg.