Häromdagen fick vi in den på jobbet och jag konstaterade glatt att den var mycket tjockare än förväntat. 498 gram läste jag på artikelkortet i datorn; det är ju nästan ett halvkilo kattglädje. Hurra, tänkte jag och började läsa redan på lunchen. 
Hrmpf, tänkte jag en stund senare när jag kommit halvvägs i den utan att ha mer än småfnissat ett par gånger. Det här var ju inte alls lika kul som jag hade hoppats på. Bilderna är svartvita i samma stil som filmklippen och ofta är det bara en stor bild per sida. Ingen text finns, utan kissen utför snarast ett slags pantomim (och här vill jag bara säga att en mimande katt låter mycket roligare än det faktiskt är...). På de sidor där det finns små episoder, blir det ibland svårt att hänga med på vad som är poängen och vad som händer. Vissa är definitivt kul - här finns situationer som de flesta kattägare torde kunna känna igen sig i. Bisarra, frustrerande, förvånande eller bara konstiga; har man katt har man sett det mesta och kan skadeglatt le åt Simon när man ser att han har det likadant med sin kisse. Men efter ett tag tröttnar man lite. Bilderna börjar kännas torftiga i sin ordlöshet och flera gånger upprepas samma scenario med få variationer.
Kanske passar Simons katt inte riktigt i bokform, åtminstone inte i en såpass tjock bok. Hade man gallrat hårdare hade reslutatet nog blivit bättre. Nu känner jag mig mest överdoserad på hela konceptet och det kan knappast vara meningen. Observera i sammanhanget att det krävs en rätt rejäl insats för att få mig trött på katter... En mindre fanatisk kattfantast hade nog tröttnat långt tidigare. Simons katt får bara en ensam tonfiskburk i betyg och det är i Kattland tyvärr ett mycket lågt betyg. Synd!
Hrmpf, tänkte jag en stund senare när jag kommit halvvägs i den utan att ha mer än småfnissat ett par gånger. Det här var ju inte alls lika kul som jag hade hoppats på. Bilderna är svartvita i samma stil som filmklippen och ofta är det bara en stor bild per sida. Ingen text finns, utan kissen utför snarast ett slags pantomim (och här vill jag bara säga att en mimande katt låter mycket roligare än det faktiskt är...). På de sidor där det finns små episoder, blir det ibland svårt att hänga med på vad som är poängen och vad som händer. Vissa är definitivt kul - här finns situationer som de flesta kattägare torde kunna känna igen sig i. Bisarra, frustrerande, förvånande eller bara konstiga; har man katt har man sett det mesta och kan skadeglatt le åt Simon när man ser att han har det likadant med sin kisse. Men efter ett tag tröttnar man lite. Bilderna börjar kännas torftiga i sin ordlöshet och flera gånger upprepas samma scenario med få variationer.Kanske passar Simons katt inte riktigt i bokform, åtminstone inte i en såpass tjock bok. Hade man gallrat hårdare hade reslutatet nog blivit bättre. Nu känner jag mig mest överdoserad på hela konceptet och det kan knappast vara meningen. Observera i sammanhanget att det krävs en rätt rejäl insats för att få mig trött på katter... En mindre fanatisk kattfantast hade nog tröttnat långt tidigare. Simons katt får bara en ensam tonfiskburk i betyg och det är i Kattland tyvärr ett mycket lågt betyg. Synd!
Jag vet inte om jag ska säga "nej, vad synd" eller "oj, vad bra".
SvaraRaderaSynd, så klart, eftersom Simon's Cat är underbar i sin rörlighet.
Samtidigt; det är kanske i så fall en bok mindre som jag absolut vill ha men som jag absolut inte har råd att köpa...
Jag tittade på den här på mässan och tänkte ungefär så. Det hade varit rolitg att ha, mest för att jag gillar filmklippen så himla mycket, men samtidigt är den ju inte lika rolig och kostar en slant ändå.. Så nej, blev ingen simonkatt för mig även om jag var lite sugen mest för själva grejen. Men då kan man ju fortsätta titta på klippen istället..:-)
SvaraRaderaJag fann precis Din blogg och har läst de senaste inläggen och jag vill bara att Du ska veta att Du nu har ännu en läsare! Denna bomärks. Vänliga hälsningar Linnéa Ingrid
SvaraRaderaVälkommen hit, Linnéa Ingrid!
SvaraRadera