Som inbiten humanist och matematik-fobiker blir jag spontant lite rädd för böcker som heter saker som Primtalens ensamhet. Vad fan är ett primtal? När jag inser att förlaget vänligt nog har förklarat termen i baksidestexten, känns det bättre. När jag sedan förstår att det dessutom är en alldeles utmärkt bild för att beskriva relationen mellan bokens huvudpersoner, är jag villig att förlåta den som kommit på titeln. Känner mig också nästan lite stolt för att ha lärt mig en term från ett område så långt utanför min comfort zone. När det kommer till matematik får jag vara glad för det lilla, liksom.Nåväl. När jag väl har kommit förbi olusten väckt av matte-associationen samt smält det faktum att författaren dessutom tycks närmast obehagligt ung och multi-begåvad (inte bara prisbelönt, internationellt berömd författare utan också doktorand i teoretisk fysik - alltsammans innan han ens fyllt trettio), vänder jag uppmärksamheten mot berättelsen och upptäcker till min glädje en alldeles utmärkt roman. Primtalens ensamhet är en liten pärla, en sådan där bok som man blir riktigt glad över att ha hittat.
I Primtalens ensamhet möter vi Mattia och hans syster Michela. Trots att de är tvillingar är de så olika två barn kan vara; deras far brukar skämta om att Mattia måste ha sparkat på Michela medan de låg i mammans mage. Medan Mattia snarast är överintelligent är Michela så utvecklingsstörd att hon bara klarar av det allra enklaste. Hon behöver ständigt ha hjälp och Mattia bär ett tungt ansvar när han tar hand om henne under dagarna i skolan. Tvillingarna lever isolerat och när Mattia för första gången blir inbjuden på ett kalas, tvekar han. Han vill gå, men tycker att hela situationen med att vara på fest är tillräckligt jobbig ändå utan att han dessutom ska behöva oroa sig för vad Michela ska hitta på. På väg till festen lämnar han henne därför i en park - säkert klarar hon sig där tills han är tillbaka? Men när han återvänder för att hämta henne finns hon inte kvar...
Mattia är en sådan där huvudperson som man omedelbart känner en enorm sympati för och det är omöjligt att inte lida med honom. Man vill bara ta hand om honom och förklara att det inte är hans fel, att han är ok. Detsamma gäller flickan han senare möter och utvecklar en stark men lite underlig relation till; titelns andra primtal Alice. Hon har det inte heller alldeles enkelt. Därmed inte sagt att romanen på något sätt skulle vara en eländesskildring. Det är den definitivt inte. Tvärtom är den en inkännande och originell berättelse om hur det är att vara annorlunda - och om att någonstans också försonas med sitt utanförskap. Ibland är det kanske helt ok att inte passa in, att inte höra till.
Än så länge är Primtalens ensamhet det enda som finns utgivet av Paolo Giordano, men jag hoppas att det blir mer. Han har uppenbarligen talang för att skriva; romanen berättas med ett slags mjuk följsam stil som är skön att läsa. Jag hoppas att han inte försvinner helt in i sin teoretiska fysik - det vore en förslust för litteraturen. Giordano var förresten på bokmässan, men bara på torsdagen innan jag hade kommit dit. Någon som hann se honom?
Som om det inte räckte med att han är ung och multibegåvad, av en bild i DN att döma har han dessutom mage att se ut som Jude Law.
SvaraRaderaMen vem är det som har skrivit boken "Primtalens ensamhet"? Att Paolo Giordani har skrivit "La solitudine dei numeri primi" står ju utom allt tvivel, men den är ju på italienska. Vem har skrivit den på svenska -- det vill säga: vem är det som har översatt boken?
SvaraRaderaJag har noterat tidigare att du i stort sett aldrig nämner översättaren, vilket är lite märkligt med tanke på att du ändå jobbar med böcker. Att översättarens röst inte ska bli så framträdande att den tar överhanden i romanen är förstås självklart, men hörs gör den ändå alltid, och påverkar läsupplevelsen för målspråksläsaren. Oavsett om läsaren tänker på det eller inte, märker h*n av den.
Utan översättare skulle den bok du recenserar här inte ha funnits. Den omständigheten förtjänar väl att uppmärksammas?
Pomegranate: såg också den där bilden... som om det inte räckte med resten!
SvaraRaderaMiss Gillette: att jag inte uppmärksammar översättaren ska snarast ses som en komplimang till vederbörande ( i det här fallet Helena Monti). Har översättaren gjort ett bra jobb, tänker man inte på det utan känner det som om man läser författarens egna ord. Och visst kunde man ta för vana att alltid nämna vem som har översatt - men då borde man väl i rättvisans namn nämna alla de andra som har hjälpt till att producera boken också? Redaktören, till exempel. Översättarens och redaktörens yrken är av naturen otacksamma, åtminstone om man vill synas och ha cred för det man gör.
calliope: Det är förvisso många som är inblandade i det som förr kallades böcker men som förlagen blir alltmer benägna att kalla "produkter". Jag håller med om att omslagsskaparen har en oerhört viktig roll -- i den fysiska bokhandeln. Vad gäller redaktörens insats kan den förvisso vara märkbar, men i de flesta fall är den det inte, i synnerhet inte nu när man från förlagshåll snålar alltmer och väljer oerfarna och därför billiga frilansredaktörer istället för de erfarna och mycket yrkesskickliga redaktörerna som är ett utdöende släkte.
SvaraRaderaMen faktum kvarstår: om det inte vore för författaren och översättaren skulle omslagsmakare, redaktörer och de andra inte ha nånting att arbeta med. Och vad gäller ljudböcker och e-böcker utgörs de (i stort sett) av enbart texten. Som ju faktiskt är vad alltihop handlar om, åtminstone om man viker undan alla lukrativa krinolinlager som marknadsförarna pyntat den arma "produkten" med.
Vad gäller översättaren har jag inte sagt, och långt mindre menat -- eftersom det är en egen och mycket svår disciplin -- att nån översättningskritik ska ingå i recensionen. Men dina bevekelsegrunder för att inte ens ämna översättarnamnet förstår jag inte. Att ett yrke är otacksamt är väl inget argument för att falla in i de otacksammas led? Tvärtom vore det väl hedersamt att förändra det förhållandet i den mån man kan. Och din blogg läses ju av rätt många. Känn ditt ansvar och gör en insats. Typ.
Det är som att inte nämna den duktiga ackompanjatören just för att han/hon är så smidig och följsam.
SvaraRaderaDet kan dessutom vara svårt att uttala sig om översättarens arbete såvida man inte läst boken på originalspråk först. Jag tycker att den här diskussionen känns lite överflödig faktiskt. Miss Gilette kan ju skriva om översättarens jobb i sin blogg och låta andra bokbloggare skriva om vad de tycker är viktigt.
SvaraRaderaLouise och Calliope: Det var hemskt vad det där tycks vara svårt att förstå. Jag drar en musikanalogi så kanske det framgår lite bättre.
SvaraRaderaSäg att ni käckt går till det blå huset vid Hötorget i Stockholm. Där framförs Mahlers första symfoni under ledning av Herbert von Karajan (bara det en anledning att höja på ögonbrynen, eftersom han är död).
Ni är helt begeistrade och går hem och skriver på er klassisk musik-blogg om vilken fantastisk kompositör Gustav Mahler ändå var och var det ändå inte en fin upplevelse. Nämner inte med ett ord demondirigenten Karajan och inte med en syftning symfoniorkestern som har framfört verket. För det kan ni inte, för ni har ju inte detaljstuderat partituret.
Döh.
Överför nu den där situationen på litteratur i översättning. Ett omnämnande av översättaren kostar ingenting, även om ni inte förmår, vill eller ens ombeds komma med någon konstruktiv översättningskritik.
Roger
Men kära nån så upprört det verkar ha blivit ute i stugorna nu då - det var inte min mening. Jag vet att översättaren är viktig; en bra översättare kan göra underverk med en text likväl som en dålig kan förstöra alltsammans. Att jag inte brukar nämna vem som översatt böckerna - tja, det får väl ses som en dålig vana från min sida. Om jag tänker bättra mig? Det återstår att se.
SvaraRaderaUnder tiden - debattera gärna vidare om saken. Men helst utan att implicera att de som eventuellt har en annan åsikt är lite dumma i huvudet (looking at you, Roger). Det blir trevligare så.
Calliope, jag har verkligen inte för avsikt att dumförklara någon, men jag blir lite lätt sur när något så självklart som det MG talar om möts med en axelryckning.
SvaraRaderaDu säger själv "att jag inte uppmärksammar översättaren ska snarast ses som en komplimang till vederbörande". Jag tror inte att du själv blir alldeles varm av lycka inombords när din partner i livet möter dig med tystnad och sedan, när du frågar om du inte åtminstone kan få lite uppskattning, svarar att själva tystnaden är en komplimang.
Jo, jag tycker _det_ är dumt. Men det betyder inte att jag tycker _du_ är dum. Då vore jag knappast här.
Roger
Nej, men nu är det ju tack och lov en milsvid skillnad mellan den relation jag har med min partner och den jag har med översättarna... Det var väl en väldigt konstig liknelse?
SvaraRadera