Blurben från helvetet

Rätt blurb på rätt bok kan betyda allt, det vet varje förlagsmänniska. Fast frågan är hur många av dem som även tänker på att det omvända också gäller. Att fel blurb på boken kan stjälpa hela projektet?

Jag fick gratisex till bokhandeln av Sadie Jones debutroman Den utstötte som Wahlström & Widstrand ger ut på svenska i slutet av maj. Jag har kikat på den tidigare när vi hade den inne på engelska, men var lite tveksam så det blev inget köp den gången. Därför blev jag glad när den nu dök upp gratis, med bonusDVD till och allt. Dessutom - och det här var det avgörande för att jag plockade med den hem - stod det på omslagets baksida ett citat från Harper's Bazaar: "Om du tyckte om Ian McEwans Försoning kommer du att älska Den utstötte." OOOh, tänkte jag. Försoning är en av mina favoritböcker (eller var i alla fall, tills Keira Knightley kom in i bilden och förstörde alltsammans). Jag tog hem boken och med den följde höga förväntningarna, satta av McEwan-blurben. Den utstötte handlar om Lewis, som efter att som ung ha förlorat sin mor i en drunkningsolycka, aldrig riktigt kommer tillbaka på rätt spår. Tvär, ledsen och arg blir han alltmer utagerande och därmed missförstådd av både sin far och de andra byborna och katastrofen är inte långt borta. Den utstötte är en berättelse om sorg, utanförskap och kärlek och om hur det är att försöka hitta en plats i en värld som inte tycks vilja ha en.

För att vara en debut är Den utstötte ambitiös och hyfsat väl genomförd. Men det tar mig en jäkligt lång stund innan jag kan börja uppskatta den över huvud taget, för när jag läser hör jag hela tiden den där blurben om Ian McEwan eka i huvudet. Automatiskt jämför jag Sadie Jones med McEwan och whoops, där förlorade Jones stort. För det hon misslyckas med är just det som McEwan lyckas så sjukt bra med. Han skriver fantastiska, mångskiftande och komplexa psykologiska porträtt av människor som verkligen får läsaren att förstå deras handlingar och känna med dem. Sadie Jones klarar inte av det. Visst, det är en dramatisk historia hon berättar, visst, man skulle kunna tycka väldigt synd om både Lewis och de andra för folk är inte snälla mot dem, men.... Nej. Jones gestalter förblir påfallande endimensionella och förutsägbara. Det är inte dåligt men det är ljusår från McEwan. Hade jag varit Sadie Jones hade jag hatat personen som fick läsaren att sätta ribban på den nivån.

Så mjää, säger jag. Den utstötte får ett medelbetyg. Den är inte så bra som man kan tro och den är inte så bra som den skulle kunna ha blivit. Och missförstå mig inte här - jag dissar den inte enbart utifrån en blurb. Ett annat problem Sadie Jones har är att hon gärna nöjer sig med att återberätta/summera vissa delar av handlingen. Framför allt gäller det början av romanen, där hon helt kort refererar flera mycket dramatiska händelser istället för att ge dem ordentlig plats och gestalta dem. Greppet stör mig. Boken är inte lång, det hade alltså inte gjort något om hon hade lagt till några sidor. Nu sitter jag mest och funderar på varför i hela friden hon valt att hasta förbi scener som har så uppenbar dramatisk potential, som hade kunnat ge så mycket till berättelsen om hon givit dem lite mer utrymme. Antar att hon ville komma snabbt fram till det hon uppfattar som berättelsens fokus. Det är inte en bra idé. Jag tror att Sadie Jones kan bli bra så småningom och hon är inte dålig nu. Men hon är inte heller så bra som man skulle kunna förledas att tro. Ge henne tid och låt bli att sätta upp orimliga förväntningar, så ordnar det sig nog...