Dear Darling Dexter

Dear darling Dexter - jag tror bestämt att du och jag har något på gång. En smärre romans. Det kan rentav hända att jag blir tvungen att köpa med mig tredje boken om dig när jag går hem från jobbet idag, för jag känner starkt att du talar till min cyniska sida. Det passar mig alldeles utmärkt just nu.

Dearly Devoted Dexter överraskade mig genom att ta en helt annan vändning än vad jag hade förväntat mig. Seriens första del läste jag för ett litet tag sedan (läs mer om den här) och gillade, men allt var exakt som i tv-serien och eftersom jag sett den var det ingen total aha-upplevelse att läsa när jag redan visste det mesta som skulle hända. Men del två går i en helt annan riktning. Här händer helt andra saker än i säsong två av tvserien: polisen hittar en superstympad (se där ett nytt ord) man som blivit av med inte bara armar och ben utan också alla andra utskjutande kroppsdelar som näsa, läppar och ögonlock. Han lever fortfarande när polisen hittar honom men är av naturliga skäl alltför traumatiserad för att kunna meddela sig med omvärlden. FBI dyker upp och tar över utredningen, men eftersom Dexters syster Debbie får i uppdrag att guida FBI-folket i Miami, blir både hon och Dexter snart inblandade i fallet som visar sig ha kopplingar till vad Dexters nemesis Doakes hade för sig i El Salvador. Det är lite grann som att få en ny säsong av serien - mer Dexter till folket, typ - och det är ju ruskigt trevligt. Båda tvåorna håller dessutom hög klass; jag gillar båda två även om de är väldigt olika. Boken har dock en extremt stor fördel, här finns ingen Lila med löjlig dialekt att störa sig på. Skööönt. Saknar inte.

Jag märkte också att det fanns en klar poäng med att läsa serien på engelska. Del ett läste jag i svensk översättning och det var ok, men det ger onekligen mer känsla att läsa i original. Finns en hel del ordlekar som skulle gå bort annars och Dexters dunkla stämma har en viss oefterhärmlig klang som inte fungerar riktigt i översättning. I original får man njuta av den ostört.

Och njuter gör jag helt klart. Dexter är ett underbart monster, en blandning av naivitet och cynism som ger en sjukt härlig svart humor. Totalt opassande och just därför oemotståndlig.

Nu väntar Dexter In The Dark, men jag är lite nervös efter att ha kikat på läsarrecensionerna den fått på Amazon. De är en sorglig samling besvikna inlägg av Dexterfans som fått något annat än de förväntat sig, men jag tror ändå inte att jag kan låta bli. Jag håller tummarna för att inte någon dum kund köpt slut på boken innan jag kommer till jobbet...