Corporate chick lit

Man ska inte döma folk efter utseende, men jag tror faktiskt att det var den här bilden på Marika King som lurade mig. Hon ser sympatisk ut. Någonstans på vägen mellan att jag konstaterade det och sedan hörde Norstedts representants extremt entusiastiska lovordande, bestämde jag mig för att ge Kings debutroman Supernova en chans. Började läsa den på lunchen på jobbet, slutade hemma i sängen. Lättläst. Korta kapitel som tydligt pekar vidare. Lite som salta nötter - man kan inte nöja sig med bara en när man väl börjat.

Nötmetaforen visade sig hålla hela vägen. Det var dumt att börja. Det var ännu dummare att fortsätta. För nu har jag läst dryga 400 sidor av något jag egentligen inte alls tyckte om (jmf känslan som infinner sig efter att du har smällt i dig en hel påse nötter och mår lite illa sådär). Samtidigt ville jag gärna tycka om den. Jag förstår att det suger att vara debutant och glad över att ha fått sin bok utgiven och så googlar man på sig själv och så hittar man en länk till en elak människa vid namn Calliope som har läst ens bok och som inte gillade den och så läser man vad hon skrivit och så blir man alldeles ledsen. Så om du läser det här, Marika - förlåt. Jag vill inte vara otrevlig. Men jag gillade inte Supernova. Och någonstans tror jag att du kan bättre, att du är en bättre författare än vad som kommer fram i Supernova.

Supernova handlar om Lisa som gått ut Handels och just fått jobbet alla drömmer om på den välkända, übercoola konsultfirman med stort K. Hög lön, internationella kontakter, spännande arbetsuppgifter och viktiga kunder. Lisa börjar jobba och eftersom hon är en allmänt överpresterande ung kvinna, går det bra. Mycket bra, till och med. Hon får allt fler, allt viktigare uppdrag och goda betyg som gör att hon snabbt avancerar. Men (för det kommer naturligtvis ett sådant) ganska snart har hon också inte bara gjort det extremt höga tempot till vardag, utan också inlett en affär med en av de gifta cheferna på firman. Att det därifrån raskt går utför mot både krossat hjärta och utbrändhet kommer knappast som en överraskning för läsaren, men Lisa blir förvånad när hon tvingas omvärdera hela sitt liv och allt hon trodde att hon visste. Frågor som klassikern vem är jag egentligen? dyker upp en masse.

Om jag låter lite trött beror det på att jag är det. Jag har läst berättelsen om den duktiga, ambitiösa flickan som bränner ut sig mååånga gånger förut. Hell, jag har varit den duktiga, ambitiösa flickan som brände ut sig - det fixade jag redan under åren på universitetet. Kanske är det just för att jag vet hur det känns att hamna på sjukhus för att man stressat för mycket som jag förväntar mig mer av Supernova. Förväntar mig att känna något, att bli berörd eller upplyst eller vad som helst. Men det enda som dyker upp är irritation.

För här finns gott om saker att störa sig på. Jag vet (tack och lov) inte hur det låter när managementkonsulter pratar med varandra, men om det låter som i Supernova skulle jag inte klara att lyssna på dem mer än tio minuter innan öronen skrumpnade ihop och ramlade av. Ytterst få meningar kan sägas utan att de slänger in ett eller annat (helt onödigt) engelskt uttryck, som sedan förklaras på raden under av berättarjaget. Det är ok de första tjugo gångerna, men därefter blir det jäkligt tjatigt och gör att texten hackar till. Återigen - det är möjligt att det faktiskt låter så på konsultfirmorna därute och att King återger det troget. Hon har ju ändå jobbat i den miljön tidigare, så hon borde ha koll på läget. I så fall säger jag bara skärp er konsulter! Det låter extremt fånigt. Jag passar i sammanhanget också på att säga grattis till King som slutat jobba där - ingen borde behöva jobba på ett sånt skruttställe. Det är inte prestigefullt, det är bara dumt.

Pinsamma, dåliga sexskildringar finns här också ett antal. "Vem hade kunnat ana att han skulle ha en sån härlig snopp, tänkte jag sömnigt" är en favorit bland citaten. Please, skona mig. Jag klarar inte sånt om det inte involverar minst en övernaturlig varelse (se recensioner av Charlaine Harris). Då är det ok om det är kasst. Spetsiga tänder gör att allt framstår i ett mycket mer förlåtande ljus.

Men det grundläggande problemet med Supernova är att jag omöjligen kan förlika mig med Lisa. Hon känns kall och ointressant, opersonlig, nästan otrevlig ibland. Jag blir aldrig engagerad i hennes liv - ett gigantiskt problem när man skriver i den genren som King gör. För att den här typen av böcker ska funka måste de få läsaren att känna någon sorts samhörighet med huvudpersonen. Men Lisa och jag klickar aldrig. Om felet är mitt eller hennes vet jag inte.

Så nej, det var bara dumt att jag läste klart. Vill man läsa den här typen av böcker finns det väldigt många som är bättre. Sorry, Marika.