Från Neil till Sophie

Möjligen har min hjärna smält. Eller alldeles dunstat bort. Oavsett vad som har hänt, tycks det allvarligt ha påverkat min förmåga att läsa. I en veckas tid har jag börjat och börjat om och börjat igen på Neil Gaimans The Graveyard Book, bara för att till sist tvingas inse att det inte går. Så sorry Neil - det är inte du, det är jag.

Just nu är jag inte kompatibel med litteratur som kräver något som helst av sin läsare. Ska jag komma någonstans måste boken vara helt utan motstånd. Här skulle man kunna invända att The Graveyard Book är en barnbok och därmed inte erbjuder världens största motstånd, men den känns som en övermäktig uppförsbacke just nu. Jag jobbar som en tok, har just disputerat min sambo (eller hur man nu säger, hans disputation var det hur som helst) och därpå tagit mighelskinnad igenom de obligatoriska släktsammankomsterna som följer dylika tillställningar. Smält hjärna, som sagt.

Det är där Sophie Kinsella kommer in i bilden. Villrådig stod jag på jobbet och funderade på vad som kunde vara enkelt nog när min dejt med Neil gått i stöpet. Och ta-daa, där stod Remember Me. Högt upp på topplistan. Med färgglatt omslag. Perfekt.

Hittills tycks det ha fungerat. Jag har läst ungefär hälften - texten liksom bara rann iväg när jag lade mig upp och ned på soffan när sista släktingen hade vinkat hej då. Så oerhört lätt det gick! Det tillfredsställer mitt behov av text för tillfället. Men jag hoppas innerligt att melted brain-syndromet bara är temporärt. Hur ska det annars gå? Jag har ju Sittenfeld liggande i hyllan på vänt. Och Susan Hill. Och... Låt oss helt enkelt hoppas att det ordnar sig och det snart. Jag har dåligt samvete för att ha dumpat guldkillen Neil.