Utsökt japanskt vemod

Oj. Köttets lust och själens obotliga ensamhet på japanska. Kanske är det ett sätt att beskriva Murakamis Sputnikälskling som jag just vänt sista bladet i. Kortare än han brukar skriva, men utsökt. Lämnar läsaren i den där underbara, förvirrade, overkliga känslan där man ändå är övertygad om att allt hänger samman och har en mening. Oj. Oj. Om jag blir författare någon gång skulle jag hemskt gärna vilja bli lika genial som Murakami. Det verkar så lätt när han gör det. Så naturligt.

I Sputnikälskling berättar läraren K om Sumire, en ung kvinna han mötte när han studerade vid universitetet. Han blev kär, men kärleken var inte besvarad. Istället inledde de ett något underligt (men innerligt) vänskapsförhållande. Sumire hoppar av studierna för att skriva romanen hon alltid drömt om, men de fortsätter ses. Det är också till K hon vänder sig för att berätta om den gåtfulla, eleganta kvinnan hon plötsligt möter. Sumire blir våldsamt förälskad i kvinnan och K kan bara se på när hon ändrar klädstil, sätt och intressen för hennes skull.

Eftersom det är Murakami det handlar om får även de mest vardagliga händelser en aura av mystik och hotfullt förebådande. Jag vet få andra, om ens någon, som kan ladda helt vanliga händelser med sådan olycksbådande stämning. Det är litteraturens motsvarighet till att en varm sommardag sitta på verandan och se ett åskväder byggas upp längre bort på himlen. Man vet att det kommer gå illa.

Och det gör det naturligtvis. En natt ringer kvinnan upp K och ber honom om hjälp. Sumire har försvunnit spårlöst från den ö där de varit på gemensam semester. Och återigen, eftersom det är Murakami vi pratar om kan hon ju inte bara ha försvunnit; nej, hon har verkligen försvunnit. Gått upp i rök. Eller hamnat i en annan dimension.

Jag upphör aldrig att fascineras av hur Murakami blandar surrealistiska inslag i berättelser som i övrigt är helt verkliga och vanliga, och hur han får läsaren att acceptera det. Hur han får det allra underligaste saker att te sig helt logiska och självklara. Det är så sjukt skickligt! Och snyggt. Han har alldeles på egen hand lyckats få mig övertygad om att Japan är ett land där det regnar makrill från himlen och att det är helt i sin ordning.

Jag var lite tveksam till Sputnikälskling i början, för jag tyckte att de första kapitlen var så distanserade, att de snarare än att beskriva Sumire fjärmade läsaren från henne. Men så hände något och jag var fast. Igen. Från att först vara en lite söt berättelse om en konstig tjej, blir romanen en intelligent och nykter men också oerhört sorgsen betraktelse över ensamhet och saknad. När den sista sidan är läst suckar jag, stänger boken och klappar den på ryggen. Så snyggt! Så smart. Så vackert. Murakami har för alltid en plats i min Hall of Fame. Världen skulle vara så hemskt mycket tråkigare utan honom.