Semester med Victor Legris

Så här fint har jag haft det de senaste kvällarna när jag har suttit på min balkong och läst Claude Izners Murder on the Eiffel Tower. Jag har svårt att se hur det skulle kunna bli bättre - sol på väg ner så det är mer lagom varmt än det varit tidigare på dagen, fin utsikt, bortresta grannar så det är tyst, ett glas kallt iste samt en förtjusande bokhandlare som löser brott i sekelskiftets Paris. Det är nära nog perfekt. Möjligen skulle man kunnat önska att någon uppfunnit den icke-smältande chokladen, så att man hade kunnat mumsa på en pralin samtidigt, men det vore kanske att begära för mycket.

Att jag skulle tycka om Claude Izners första bok i serien om Victor Legris kom knappast som en överraskning. Vi är liksom typecastade för varandra, jag och boken. Det är nästan så att det är lite fusk. Som om någon skrivit en berättelse efter att ha tittat på ett formulär där jag fyllt i vad jag gillar. Litteratur - check. Paris - check. Mysterier - check. Konst - check. Fin de siècle - check. Alltsammans finns där och jag faller som en fura. Efter några kapitel konstaterar jag att jag dessutom blivit lite kär i Victor. Bortsett från att han har en bokhandel på Seines vänstra strand (vilket räcker långt om man vill impa på mig), är han så ruskigt tafatt söt när han besöker en bohemflicka han är förtjust i och genast börjar sortera hennes böcker i bokstavsordning. En man för mig.

Ska jag invända något är det möjligen att deckarintrigen är lite svag emellanåt. Det svajar betänkligt när Izner ska försöka reda ut vad som ligger bakom morden. Jag är inte övertygad om mördarens motiv och tillvägagångssätt. Nu gör det inte så mycket eftersom berättelsen i övrigt har så många saker jag tycker om, men den som inte går igång på beskrivningar av dåtidens Paris ska kanske se sig om efter något mer konventionellt mysterium. Här beskrivs väldigt ingående vilka gator Victor går på och vad han ser under världsutställningen vid Eiffeltornet. Jag tycker att det är hur kul som helst och piper förtjust att "den gatan var jag på!" men är man inte road av Paris geografi blir det nog tjatigt. Systrarna bakom pseudonymen Izner (Liliane Korb och Laurence Lefèvre) handlar själva med gamla böcker är experter på 1800-talets Paris, så de skriver om det de själva gillar. Men som sagt, det förutsätter att man själv är inne på samma spår som dem.

En annan sak jag tänkte på var att samtliga inblandade uppför sig lite fel för sin tid - framför allt känns relationerna mellan män och kvinnor mer 19- än 1800-tal. Nog för att de rör sig i bohemkretsar där saker och ting var något mer liberala, men ändå. Utifrån vad jag läst om perioden i övrigt, har de nog missat lite där.

Men alla mina invändningar drunkar i det faktum att jag har så himla trevligt i Victors sällskap. Han förgyller min semester. Som tur är ligger redan del två i serien här och väntar - jag känner på mig att det inte kommer dröja länge innan jag börjar på den. Förhoppningsvis får vi fler fina kvällar på balkongen, Victor och jag.

Missa inte heller hemsidan, designad som Victors bokhandel! Me like.