Att skämmas, del 2

Efter att ha läst ut Anna Janssons Inte ens det förflutna, inser jag att det inte är jag som ska skämmas för att jag läser den - det är hon som ska skämmas för att ha skrivit den. Den var verkligen ingen höjdare, men det som gör mig mest arg är varken den bisarra intrigen eller skildringen av de flåsiga medelålders damernas eskapader. Nej, det är slutet som får mig att surna till. Eller snarare bristen på slut - här saknas nämligen minst ett kapitel. Med knapp nöd får man lösningen på deckargåtan men lämnas helt hängande i luften när det gäller allt annat. Med tanke på att "allt annat" i Janssons fall är ganska mycket, känns det otroligt elakt mot läsarna att inte skriva klart berättelsen. Är man inte värd liiiite mer efter att ha kämpat sig igenom trehundra sidor?

Med tanke på att Läckberg gjorde likadant i Sjöjungfrun, anar jag en trend. Skriver man en serie gäller det att få läsarna att köpa även nästkommande del. Det gör man lättast genom att avsluta med en cliffhanger. Ju större sådan, desto bättre, verkar de resonera. Men hallå, säger jag. Det tricket trodde jag hörde till 1800-talet när man publicerade följetonger i tidningar. Har vi inte kommit längre? Det är lika lågt som Glocalnet att avsluta med en scen som antyder att något hemskt händer huvudpersonen. Framför allt tycker jag att det tyder på att man som författare är nervös över att inte serien i sig ska vara bra nog för att hålla kvar läsarnas intresse.

Att de enskilda delarna i en serie är avslutade berättelser som känns "färdiga" är inte dåligt för seriens popularitet. Tvärtom tror jag att de flesta uppskattar att få veta hur det går. Är boken bra så vill man ändå läsa mer och köper automatiskt även följande delar. Låga tricks behövs inte i bra böcker, det är jag övertygad om.