Love at second sight

Snö och regn om vartannat ute, men det spelar ingen roll; under ett par dagar har jag vandrat gata upp och gata ner i New York tillsammans med Iris Vegan under omläsningen av Siri Hustvedts The Blindfold. Det är som jag skrev härmodagen tio år sedan jag läste den första gången och omläsningen hade till en början samma nervösa känsla som man kan få av att träffa någon man inte mött på länge. Kommer vi fortfarande att vilja vara vänner eller har vi vuxit åt olika håll? Kommer vi ha något att säga varandra? Men redan ett tiotal sidor in i boken vet jag; Iris och jag är bättre vänner än någonsin.

Hennes lek med olika identiteter är lika fascinerande som skrämmande. Det som i förstone tycks vara en stabil människa blir snabbt ett tunt skal där innehållet lätt kan bytas ut beroende på omgivningen. Fiktionerna hotar att ta över verkligheten. Iris talar med professor Rose:

"Litteratur är inte liv."

"Det där tror du inte på."

"Jag tror att jag gör det."

"Du vet lika väl som jag att det inte kan dras någon gräns, att vi i varje ögonblick påverkas av fiktioner av olika slag, att det är oundvikligt."

[---]

"Vet du att jag ett tag trodde att det var du som hade skrivit den förbannade historien."
Han flinade. "Jag önskar att jag hade gjort det."

Där ser du", sa jag. "Du tog den till dig, gjorde den till din, och problemet är att den är grym."

"Det finns massor av grymma historier, både verkliga och påhittade."

"Ja, men..."

"Men den här kröp in under huden på dig."

Professor Rose kunde lika gärna ha talat om The Blindfold. Suggestiv, mörk och gåtfull men oupphörligt lockande gör den ett oerhört starkt intryck. Trots att den är Hustvedts debut är det lätt att redan här se de drag hon i senare romaner behärskar till perfektion: de psykologiska porträttens skärpa och den enorma känslighet och fantasifullhet som konstverk beskrivs med. Allra bäst är hon i avsnitten där Iris tar på sig kostym och antar en manlig identitet. Det är spännande och stundtals så otäckt att man ryser. Det läskigaste är att det oftast är omöjligt att peka ut exakt vari det skrämmande består; man vet bara att man ryser in i själen.

Romanen fick mig även att leta fram mina gamla anteckningar från b-kursen på litteraturvetenskapen, där The Blindfold togs upp som ett exempel på den moderna romanen. Inte för inte - den är en våt dröm för den analyserande litteraturvetaren. Så många teman, så många trådar att följa, så många lekar - allt från namnet Iris läst baklänges till den tyska, underliga romanen som hon läser med professor Rose. Man bläddrar upphetsat hit och dit, hittar anspelningar och korrespondenser, vill styka under och anteckna. Jag undrar i mitt stilla sinne varför jag inte skrev mina uppsatser om Siri; hon är ju en guldgruva om man vill tolka och begrava sig i funderingar på vad alltsammans egentligen betyder. Min kära föreläsare på littvet tycks dock ha tagit det med ro; anteckningarna från den dagen är sporadiska och han nöjde sig tydligen med att konstatera att The Blindfold var ett "experiment med en identiteskris". Jag lägger bort anteckningarna och undrar om man inte behöver vara bättre än så för att få betalt av universitetet. Hm.

The Blindfold får mig hur som helst att bli grön av avund på Siri, inte bara som tidigare över att hon får bo i ett fint hus i NY med herr Paul, utan nu också även över att hennes debut var så snygg, välskriven och allmänt fantastisk att man får ont i magen. Den får mig också att fundera på om det inte redan från början var hon som var den bättre författaren av de två. Att det är så nu för tiden råder det knappast inte någon tvekan om, men jag börjar tro att skälet till att Paul är mer känd helt sonika är för att han är mer lättillgänglig och kan tilltala en större publik. Visst skriver han underhållande, originella och överraskande berättelser, men det är hos Siri man hittar djupet, tyngden och insikten. Jag förstår att en omläsning av The Enchantment of Lily Dahl är oundviklig.