Ingenting är heligt

"Ett gott råd: gå aldrig klädd i rosa om du tänker skugga någon i mina kvarter."

Kenzie sätter redan i första meningen av Ingenting är heligt tonen för berättelsen. Hårt och brutalt - men också med humor. Fans av Dennis Lehanes andra böcker kommer känna igen sig.

Den här gången kontaktas privatdetektiverna Kenzie och Gennaro av Trevor Stone. Han är lika rik som Joakim von Anka men ändå inte glad. Han har nämligen tappat bort inte bara dottern Desiree utan också detektiven han skickade efter henne. Nu är han döende i cancer och desperat efter att få träffa dottern en sista gång. Kenzie och Gennaro åtar sig motvilligt uppdraget när de lovas en stoooor summa pengar. Eftersom de är med i en deckare visar sig allt vara helt annorlunda än de trott och naturligtvis dröjer det inte heller länge innan de själva svävar i livsfara. Storyn är inte ny, men den fungerar.

Jag gillar Kenzie och Gennaro skarpt men har tyvärr läst böckerna om dem i alldeles fel ordning. Fallen de löser är fristående men det blir konstigt med deras privatliv. Man får hela tiden sitta och tänka tillbaka på vad som hände när och hur. Så aja baja Bonniers som givit ut dem i knasordning; först kom del 5, sedan 4,1,2,3. Osmidigt! Nu finns åtminstone hela serien ute, så jag rekommenderar starkt att den som vill läsa dem ser till att få dem i rätt följd. Har man inte läst Lehane tidigare, skulle jag dock föreslå att man börjar med någon av de fristående böckerna Mystic River eller Shutter Island. Grymt bra båda två!

Ingenting är heligt är en helt ok del i serien; mest gillar jag den för den lätt morbida humorn. Som spänningsroman betraktat når den dock inte upp till samma klass som del 4, Gone baby gone.

Ett litet frågetecken också för korrekturläsning & översättning/språkgranskning i Ingenting är heligt. Många slarvfel och en hel radda konstiga meningar stör läsningen. Ibland dyker också en underlig ton upp i texten som jag inte tror är Lehanes utan snarare översättarens. Det har inte varit så i de tidigare delarna de givit ut, så jag vet inte vad som gått fel den här gången. Trist är det hur som helst eftersom det flyttar fokus från läsningen. Så med andra ord; läs Lehane men gör det på originalspråk. Då får du 100% härlig, rå Bostonstämning. Mörka gränder, bilstölder, män med pistolhölster... Underbart!