Jag träffar Donna Tartt! (OMG! OMG!! OMG!!!)

Inte ens minsta lilla plupp hade jag vågat skriva in i kalendern på 7 november, så rädd var jag att det skulle bli inställt. Men klockan 19 satt vi allesammans andäktigt bänkade på Bookpeople i Austin, och så kom hon till sist nerför trappan och fram till podiet: Donna Tartt, mycket petite, mycket intellektuell, perfekt artig på ett typiskt väluppfostrat sydstatssätt, och oklanderligt klädd i välsittande grå kostym med röd skjorta med manschettknappar i guld samt en käckt uppstickande vit- och svartprickig näsduk i bröstfickan. Hello, sa hon och såg glad och lite nervös ut. Herregud, herregud, herregud, tänkte jag. 

Tartt började med att läsa ur The Goldfinch, stycket när socialtjänstarbetarna kommer till lägenheten för att hämta Theo. Hon läste bra, men jag blev helt fascinerad av hur väldigt annorlunda det lät jämfört med hur jag hade uppfattat texten. När hon själv läste, fanns där mycket mer humor än jag hade sett i den. Det stämde också bra överens med svaret som Tartt något senare gav till kvinnan som lätt hysteriskt förklarade att hon inför besöket hade läst igenom alla Tartts tre romaner på tio dagar och nu var lite orolig: hur levde Tartt som författare med all denna svärta som kvinnan tyckte sig se i böckerna? Är de verkligen bara så mörka, undrade Tartt. Där finns väl mycket annat också?

Frågestunden fortsatte med en stackars man som undrade om Tartt visste vad som hade hänt med brodern i The Little Friend. Tja, om du läser boken så står det faktiskt, svarade Tartt. Va, sa mannen. Du kan ju googla, sa Tartt och fortsatte att på ett väldigt vältaligt men smått elakt sätt förklara att det faktiskt inte var så svårt att klura ut om man bara läste ordentligt ... Ojoj. Förnedringen pågick en liten stund, tills mannen räddades av att någon ställde en annan fråga.

Det jag tyckte var mest intressant var hur Tartt ser på språk och hur hon arbetar med det i sina romaner. Hur hon kan lägga väldigt lång tid på att hitta just rätt sätt att beskriva något, hur orden inte bara ska betyda rätt sak och ha rätt stilvärde, utan också låta rätt. Romanerna ska vara perfekta på meningsnivå; läsaren ska mening för mening lockas vidare. Jag tycker att den målsättningen märks i The Goldfinch, som verkligen är sjukt välskriven trots att den är så massiv. Inget slarv där, inte. 

Innan arrangemanget började, hade vi blivit strängt tillsagda att absolut inte fotografera, varken under pratet eller signeringen. Jag blev sjukt besviken, men förstod varför när en stackars bokhandelsmedarbetare diskret försökte ta en bild, vilket ledde till att Tartt helt och hållet kom av sig, gömde ansiktet i händerna och en lång stund pratade om hur jobbigt hon tyckte det var att bli fotograferad när hon stod framför folk och oj och oj och ... Låt oss säga att ingen ens försökte ta några bilder efter det. Det var synd, men ok. Vill man inte vara på bild så vill man inte. Måste vara jobbigt att vara så kameraskygg, dock.

Sist men inte minst var det signering. Jag kramade min Goldfinch i famnen och fick en extremkort men superartig pratstund medan hon skrev: oj, var jag från Sverige? Hon gillar Sverige, väldigt mycket. Och - missa icke detta - HON KOMMER TILL SVERIGE I MARS!!! Jag hade inte möjlighet att fråga exakt vad hon skulle göra förrän jag blev bortföst av stressade signeringsvakter, men ändå! Hon kommer till vårat lilla land! Och det verkade som att det skulle vara ett officiellt besök, så då kanske det finns fler chanser att se & höra & träffa henne. Wheee! Wheee! Wheeeeee!!! Jag gör gärna om det, många gånger till.