Skrivtips direkt i handen

Ooh, det här gillar jag. Wofford College bad några författare att skriva ner sina bästa skrivtips, på sina händer, och skicka in en bild av det. Ovan, Neil Gaiman. Undertill, Garth Nix.
Rolig idé, skojiga bilder, bra tips!
Se fler av tipsen här!

Slutet, och döden, döden, döden

Jaha, så sitter man här igen och är alldeles gråtmosig efter att ha vänt sista sidan i Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. Tredje och sista delen därtill, så den här gången är det verkligen sista sidan. Den som läst de tidigare delarna kommer känna igen sig här också, kanske lite i överkant så, eftersom det här presenteras väldigt lite nytt. Snarare känns det som ett slags uppsamling, en sammanfattning och ett crescendo byggt på redan kända delar. För mig minskar det tyvärr upplevelsen en smula; jag kommer inte undan känslan av upprepning, även om det som upprepas är precis lika starkt och gripande som i de två föregående delarna. Här finns också ett par nya scener som är så sorgliga och hemska att man nästan inte vet vart man ska göra av sig. Man förstår varför karaktärerna gör som de gör, men det hugger ändå i hjärtat.

Det verkar också som om Gardell (av förvisso förståeliga skäl, men ändå) haft svårt att ta farväl av sina romangestalter. I bokens andra hälft, känns kapitel efter kapitel som att det borde vara det sista, som att det rundar av och stänger berättelsen - men vänder man blad så fortsätter boken ändå, med ytterligare ett slut, och därefter ännu ett, och ännu ett. Lite som att han skrivit flera olika möjliga slutkapitel, inte kunnat välja ett och därför tagit med allesammans. Jag blir lite matt av den känslomässiga berg-och-dalbana det resulterar i. Detsamma gäller hoppandet fram och tillbaka i tiden; i ett kapitel dör Rasmus, i nästa lever han igen, sedan är han på väg att dö igen, så lever han ... det blir lite mycket för ett stackars ömt läsarhjärta att hantera. Jag förstår strukturen men hade ändå önskat något ett lite mer linjärt berättande.

Med det sagt - har du inte läst Torka aldrig tårar-serien måste du göra det. Det är nutidshistoria, det är medmänsklighetshistoria och det är en fantastisk berättelse om några män som du aldrig glömmer när du väl lärt känna dem.

Insnöad på ett engelskt gods med spöken

Ända sedan Styggelsen ser jag alltid väldigt mycket fram emot varje ny bok av Amanda Hellberg. Så föga överraskande gav jag mig genast i kast med Snögloben, som är den fjärde delen i serien om Maja Grå.

Guldstjärna för snyggt omslag!

I Snögloben har Maja börjat arbeta i en specialistgrupp inom polisen, som vill använda hennes klärvojanta förmågor för att lösa brott. Redan första uppdraget blir en rejäl utmaning, då teamet kallas ut till ett magnifikt gods ute på landsbygden, där det just har varit bröllop. Men någon har under natten mördat brudgummen och samtidigt som teamet anländer till godset drar ett snöoväder in. Maja och poliserna blir insnöade på godset, tillsammans med mordoffret, bruden som hamnat i svår chock och inte är kontaktbar, samt de av gästerna som valt att övernatta. Gömmer sig mördaren bland dem?

Jag gillar verkligen den klaustrofobiska stämningen som Hellberg målar upp, och är omåttligt förtjust även i miljön. Engelsk landsbygd och stora mystiska gods - what's not to like, liksom? Det faktum att jag trots att jag läser boken utomhus, i strålande sol, känner vinterkänslan och snön torde skvallra om hur bra Hellberg är på att bygga upp stämningen. Snögloben är lättläst, med korta kapitel som hela tiden har ett starkt driv framåt.

Däremot är frågan om det inte går lite för snabbt, alltsammans. Det känns som om Hellberg lägger grunden till en mycket större plott och sedan bara skissartat löser den. Det finns mycket som bara nuddas vid, som man gärna hade velat veta mer om för att fullt ut förstå sammanhangen. Jag är inte säker på att jag riktigt förstår varför allt som sker i plotten egentligen hände? Spökfantast som jag är, hade jag gärna också sett att de övernaturliga inslagen hade fått mer utrymme, för det är ju de som gör att jag läser Maja Grå-böckerna. Vanliga deckare finns det tillräckligt gott om ändå. Så mer spök, tack! Och gärna längre bok, som ger saker och ting tid att utvecklas. Mer av allt, helt enkelt. Går det att önska till nästa gång?

Andra som också har läst: Bokhora, Skuggornas bibliotek, Enligt O, Booze'n'Books, TidningsIda.
Läs vad jag tyckt om de tidigare delarna i serien: Styggelsen, Döden på en blek häst, Tistelblomman.
Kika också in på Amanda Hellbergs egen blogg.  

Finfin fyra

Tydligen har jag varit så mycket i sommar-läge att jag missat att säga något om en hel liten hög med böcker jag läst de senaste veckorna. Så kan vi ju inte ha det. Vi kör fyra snabba:

Kan man kalla en debut för lovande, fastän man redan vet hur bra det gick efteråt? Jo, det tycker jag nog.
Fallet Vincent Franke är hur som helst det; en lovande debut som uppenbart följdes av mycket trevligt! Jag läste den i väntan på Den osynlige mannen från Salem, och tyckte mycket om att följa Vincents väg ner i fördärvet.
Mörkt & fint, precis som vi gillar det!

Gratis skräck är alltid gott, särskilt när det kommer i så många trevliga variationer som det gör i antologin Bländverk.
Här samsas en stor mängd noveller som alla är olika både i stil, längd och innehåll. Det finns flera jag gillar, till exempel Caroline L Jensens "Söker sig hem" och Kristoffer Leandoers "Sådana som jag".
Strålande trevligt initiativ av Swedish Zombie att ge ut detta alldeles gratis!

FANTASTISKT. Det finns inget jag inte gillar med Jessica Kolterjahns roman om Karin Boye. Stilen, språket, miljön, karaktärerna ... Allt är superbt.
Det här är definitivt en av årets bästa böcker alla kategorier. Så vackert skriven, så perfekt avvägd! Kolterjahn blir bara bättre och bättre och jag ser redan omåttligt mycket fram emot nästa bok.
Jag skrev lite om den medan jag höll på att läsa den, närmare bestämt här.

I det här fallet får jag ju redan från början bekänna mig partisk, eftersom det är allas vår Helena som författat. Med det sagt - ooh, som jag gillar Kallelsen! Lika delar Lovecraft och Christine Falkenland, med Helenas som alltid ypperliga språkkänsla och sinne för formuleringar.
Vågar vi se fram emot att det skrivs något längre, snart? Eller fler noveller? Hoppas! För övrigt är det väldigt high tech att bilderna i novellen rör sig. Harry Potter-känsla!

Tänk Curtis, med hästar och berg

Är det möjligt att tycka bättre om en bok efteråt, när man har avslutat den, än man gör under tiden man läser den? Och kan man läsa en bok och tänka "oj, det här är verkligen bra skrivet" men samtidigt ändå känna att boken är lite seg?
Ja, tydligen. Jag läste Anton (namnet till trots en kvinna) DiSclafanis debut The Yonahlossee Riding Camp for Girls och blev samtidigt både grymt imponerad och gruvligt kluven. Jag tyckte att den var jättebra, men ändå inte. Ni förstår precis, eller hur?

Guldstjärna för snygg design - det syns inte så bra här,
men boken är vådligt tjusig att se på!

Att boken är otroligt skickligt skriven - sjuuuuukt skickligt om man betänker att DiSclafani är debutant - råder det ingen tvekan om. Romanen är blurbad av Curtis Sittenfeld och har klara vibbar av densamma i den oerhört tonsäkra skildringen av tonårsflickor. Vi möter Thea Atwell som körs iväg från familjens gård i 1930-talets Florida efter att ha orsakat en tragedi (för läsaren är det länge oklart exakt vari denna består). Hon inhyses på den ensligt belägna internatskolan Yonahlossee djupt inne i North Carolinas bergstrakter. Skolan tar endast emot flickor, företrädesvis välbärgade sådana, och är snarast en förvaringsplats för dem innan det är dags att hitta en lämplig make. Det som skiljer Yonahlossee från andra liknande skolor är hästarna; alla elever får parallellt med den vanliga undervisningen även ridlektioner, vilket passar Thea som sedan barnsben suttit på hästryggen.

Needless to say, får man om man placerar en samling unga flickor, ett gäng hästar och en snygg rektor med vågigt hår, samt en pojkskola på lämpligt avstånd, en hel del problem, varav samtliga lämpar sig för en roman. Theas vistelse på skolan blir inte alls så kysk och händelselös som hennes föräldrar hoppats på, tvärtom.

Så här, typ. Hästar i bergen i North Carolina.

Disclafani är mycket skicklig på att skildra både Thea och de andra unga flickorna: deras tankar, känslor, rädslor och längtan. Även hästdelen är mycket läsvärd, trots att jag aldrig ridit på det sättet själv. Hela miljön med flickorna, hästarna, skolan, slutenheten och isoleringen som kommer av de höga bergen runtomkring - ooh, det är så BRA. Och Disclafani skriver med ett vackert, väl avvägt språk.

Ändå - fatta att jag är kräsen! - har jag ibland nästan lite småtråkigt under läsningen, trots att alla ingredienser för en toppenbok finns på plats. Jag tror främst att det beror på omfånget; man skulle utan problem ha kunnat korta ner romanen något. Den ligger på nära 400 mycket välfyllda sidor nu. I början hintas det hela tiden om "den fruktansvärda händelsen" som gjorde att Theas familj körde iväg henne och jag känner till slut att om de nämner den fruktansvärda fruktansvärdheten en gång till så ... Det blir lite mycket. Och så tror jag att det nog kanske var lite fel bok vid fel tillfälle för mig; jag hade behövt något lite mer actionladdat och lättsmält, ety min hjärna är lite jobbsmält och trött. Så låt inte mig avskräcka - gillar du Curtis Sittenfeld och lite snygga skolskildringar i 30-talsmiljö ska du absolut läsa The Yonahlosse Riding Camp for Girls. Det är bara jag som är lite gnällig!

Surkatter deluxe

En av de viktigaste delarna i mitt bibliotek - katthyllan - har denna vecka växt med två (!) omistliga titlar som jag genast uppmanar alla crazy cat ladies / men där ute att springa iväg och köpa. Två av kattvärldens starkast lysande fixstjärnor har nämligen släppt varsin bok: Grumpy Cat debuterar med A Grumpy Book och Henri le Chat Noir ger samtidigt ut sitt förstlingsverk som fått den underbara titeln The Existential Musings of an Angst-Filled Cat. Bara titeln på den senare är skäl nog att köpa.

Grumpy Cat behöver knappast någon närmare presentation - hon har ju erövrat världen redan. Jag är ett ivrigt fan och har bortsett från boken även laddat ner hennes väder-app till telefonen, plus att jag väntar på den nya kaffedrycken som är på väg ut i september: The Grumpuccino. Kan jag få nog av Grumpy Cat? Nej. (Kan jag få nog av några katter alls? Nej.)

Henri är lite mer av en doldis, till vilken jag hittade genom tips av Nene Ormes och Sara Bergmark Elfgren - stort tack för det! Henri är inte bara svartvit till färgen utan även till sinnes; hans vardag fylls på klassiskt franskt manér av filosofiska grubblerier över allt från livets mening till matskålens tomhet.

Henri blev först känd genom några fantastiska videos - har ni inte redan sett dem så är de ett måste! Dagen till ära bjuder jag på den första här nedan. Enjoy!

Halp!

Idéer för sommarköket

Ha ha.
Mycket sugen på att baka en sån här nu, dock. Tänker mig att det säkert skulle bli gott med körsbär, eller kanske björnbär?

Tedags på det underbart konstiga sättet

Vissa berättelser ger den som läser bilder i huvudet. Vissa bilder ger den som ser dem berättelser.
Som den här; publicerad i National Geographic 1938 med följande bildtext:
"Anne and her family lived alone on an island. She enjoyed having tea time with her friends the spiny lobster and baby hawk."
Som en miniroman, eller början på en lång, utan tvekan fantastisk.
Det torde vara onödigt att säga att jag älskar det här på så många olika sätt.

Vem vill ha en Penguin-automat?

Titta, en Penguin-automat! Skulle inte det vara flott att ha, så säg? 

The Penguincubator, som den tydligen kallades, uppfanns av Allen Lane, samme man som låg bakom Penguins första stora pocketsatsning i mitten av 1930-talet. Pocketformatet som sådant var inte nytt, men Lane var den som först tänkte om och insåg att man kunde använda det för en helt ny typ av böcker, på ett helt nytt sätt. Titlarna skulle vara populära; de skulle vara det folk ville läsa, och de skulle vara lätta och billiga att köpa där man ville ha dem, till exempel på tunnelbanestationerna. När han väl tänkt så långt och börjat ge ut början till det som senare blev alla de vådligt fina Penguinpocketböckerna vi suktar efter idag, var nästa steg logiskt: en automat att köpa dem ur, på perrongen medan man väntade på tåget. The Penguincubator vad född. 

Kan tänka mig en och annan nutida boknörd som gärna skulle ha denna retromaskin i vardagsrummet idag! 

Läs mer om den fina automaten hos Publishing Perspectives.

Gif mig en trappa på det att jag må nå mina böcker

Dagens vill ha är denna sjukt snygga, mönstrade bibliotekstrappa! Ge mig!

Via The Book Connections.