Helt vanliga polygamister

Tänk dig att du är gift och har barn. Tänk dig sedan att du utöver din man även har tre andra fruar och att ni tillsammans har sjutton barn. Ert uppdrag nu är att övertyga världen om att ni tvärt emot vad man kan tro, är en alldeles vanlig familj.

Hur låter det? Inte så avundsvärt, kanske. Det är inget jag någonsin skulle vilja uppleva, av många anledningar. Däremot tycker jag att det är sjukt fascinerande. Hur går det till, liksom? HUR? Hur är det att leva så? Jag har följt dokumentärserien Sister Wives om familjen Brown på TLC: de fyra fruarna Meri, Janelle, Christine och Robyn, deras man Kody och de sjutton barnen, och verkligen uppskattat att se serien. När jag nu även hittade deras bok Becoming Sister Wives på biblioteket, lånade jag den naturligtvis fortare än kvickt.

Familjen Brown kommer ursprungligen från Utah och är fundamentalistiska mormoner. Med det menar de att de följer vad de anser är den ursprungliga mormonska läran (=månggifte på det sätt som deras Joseph Smith praktiserade det, men som "vanliga", stora mormonkyrkan tar avstånd från). Det innebär inte, vilket de är extremt noga med att påpeka, att de på något sätt sympatiserar med det man annars ofta tänker på när man hör uttrycket fundamentalistisk mormon, kvinnor i gammaldags kläder med den där speciella frisyren, hopträngda i gigantiska sektliknande familjer ute på någon gård där det pågår tvångsgiften etc i stil med det den numera dömde Warren Jeffs pysslade med. Absolut inte, understryker familjen Brown. Istället är man en helt vanlig amerikansk familj. Man är bara några fler än de flesta andra.

Familjen Brown med alla barnen (utom minstingen, som ännu inte var född här)

Det man känner när man ser tv-serien är också faktiskt just det - de är påfallande vanliga för att vara så ovanliga. Eller hur man nu ska säga det. Det är just det som är seriens dragningskraft; hur en så väldigt udda religiös övertygelse kan existera parallellt med ett i många andra avseenden normalt liv. I tv framstår familjen Brown snarast som ett slags glatt kollektiv, en storfamilj där alla har sin plats och alla är välkomna. I boken korrigeras den bilden en aning; man får veta mer om vad som hänt tidigare och får läsa om hur de fyra fruarna en efter en kommit in i familjen - en långt ifrån problemfri process. Det är nästan skönt att höra att de också har problem med avundsjuka mm, för det känns som om det blir en mer verklighetstrogen bild av hur det faktiskt måste vara att leva polygamt. Det som är fascinerande här är dock hur de hanterar det och resonerar kring det: det här är något Gud vill att de gör, och det är deras uppgift i ett äktenskap att utvecklas som människor och bli bättre, och skapa fungerande relationer till varandra. Det ska inte vara enkelt, det ska vara ett pågående arbete, hela tiden.

Alla de fyra fruarna: Meri, Christine, Janelle och Robyn. Bilden togs samma dag som
Robyn gifte sig med Kody - en dag som Robyn var angelägen om att göra till en
festlig angelägenhet för HELA familjen, inte bara för henne själv, enligt boken. 

Som feminist är det naturligtvis enkelt att bli upprörd över hela polygamigrejen, av många anledningar. Den mest uppenbara är naturligtvis att principen om månggifte bara går åt ena hållet - det finns inga kvinnor som har flera makar. Men samtidigt är det inte några undergivna, passiva eller hunsade kvinnor man hittar i familjen Brown. De bestämmer själva, och det här är deras egna val. Det handlar om fem vuxna individer som alla väljer fritt, och såvitt man kan förstå skadar deras val varken dem själva eller deras barn. Så då är det väl ok? Eller? Jag är lite kluven.
Jättesvåra frågor - men sjukt intressanta, både på tv och i bokform. Jag kunde naturligtvis ha önskat mig ett något lite mer kritiskt perspektiv i boken, men eftersom det helt och hållet är deras egen berättelse, inte en journalists story om dem eller så, så är det ok att de själva väljer hur de vill framställa det. Spännande att höra om är det i vilket fall.