Och hur de ser ut i mitt huvud har ofta överraskande lite att göra med hur de beskrivs i boken. Min inre casting-firma bryr sig tydligen väldigt lite om de av författarna noggrant uttänkta beskrivningarna, utan jobbar visst efter helt andra principer. Förutsättningslöst, skulle man kunna säga om det inte vore ett så hemskt ord. Det kan vara någon pyttedetalj som får mig att associera till något, och sen finns bara ett visst utseende där, alldeles oavsett om det går stick i stäv med det som står i boken. Det är inte alls säkert att "min" huvudperson är blond bara för att hen är det i boken.
Ett av de senaste - och, erkänner jag, lätt bisarra - exemplen på hur min inre casting fungerar, är att jag under läsningen av Gillian Flynns Gone Girl hela tiden såg Nick och Amy se ut så här:
Jag är den första att erkänna att det är lite skumt att Dennis Lehane och Susan Faludi blev Nick och Amy, men det bara hände. När de väl var där, gick det inte att ändra på. De passade så bra, liksom.
Andra exempel. När jag läste Fifty Shades of Grey var jag redan när Ana kliver in genom dörren på Grey Enterprises Holdings Inc övertygad om att Christian såg ut så här:
Här kan min hjärna förvisso ha haft en liiiten logisk tanke bakom, herrarna Grey och Bale delar ju faktiskt förnamnet Christian. Tycker fortfarande att Christian Bale skulle vara ett givet val i rollen om de nu ska filmatisera boken, men tycker lite synd om honom (och alla andra) om han skulle tvingas spela den. De kanske kan hitta en lookalike?
Innan varken Robert Pattinson eller Kristen Stewart hade hunnit säga Forks eller sparkling vampire, tyckte jag att Bella såg ut så här:
Jag castar inte bara kändisar/skådespelare heller; det kan likaväl hända att grannar, vänner eller kollegor får låna ut sina utseenden och promenera omkring i mina böcker. Men exakt hur den där urvalsprocessen går till, det undrar jag som sagt fortfarande.
Hur går det till när ni skapar er bilder av de ni läser om?
Jag är likadan! Och visst tänkte jag Christian Bale ett par gånger under läsningen av Fifty shades men tillslut fanns bara Bradley Cooper på näthinnan. Men de är ju ganska lika ju...
SvaraRaderaJag brukar nog snarare föreställa mig miljöerna, var de bor och hur rummen ser ut. Jag läser rätt mycket böcker skriva ur första person och där beskrivs nog sällan huvudpersonens utseende slår det mig nu. Man vet ju hur "jag själv" ser ut...
SvaraRaderaHahaha ja jag gör samma sak ofta. Och tänkte också på Christian Bale under Fifty Shades. Det kan ju som du säger bero på hans namn men sen är han ju helt galet snygg också :P
SvaraRaderaMycket "det bara kommer" här också måste jag säga. Kan komma på mig med att rynka på pannan åt beskrivningar av personer, min bild är redan ju skapad - på känsla! HATAR därför också "filmomslag" till böcker. :)
SvaraRaderaVet du, nu har jag inte läst 50 shades.. och kommer nog inte göra heller, men när jag TÄNKT på den så har Grey faktiskt sett ut precis som Christian Bale!? Är det inte helt sjukt att vi är så många??
SvaraRaderaOch jo, men helt odemokratiskt formar man ju sig en bild i huvudet efter PERSONLIGHETEN snarare än hur de beskrivs. Ändå an man bli lite putt när de väljer en person till en filmatisering som går emot beskrivningen, men det är kanske för att det är det enda man kan hänga upp sig på. Man kan ju inte gärna säga "nänä, han är ju blond och mager.. eller ööööh"
Så lustigt att vi är flera som sett Christian Bale framför oss! Bradley Cooper tycker jag ser lite för snäll ut; jag tänker mig att den som ska vara Christian måste se lite elakare ut.
SvaraRaderaNog också helt rätt att det är personligheten man går efter mer än beskrivet utseende. Man får en känsla för personen, och så väljer väl ens undermedvetna någon som man tycker symboliserar det ... Hur DEN processen går till är dock oklart och jag tror att den nog ska få fortsätta vara det :)
Jätteintressant det där med jag-berättelser också! Det tänkte jag inte på när jag skrev inlägget. Men jag tror nog att det är som du säger Emma, att man mer sällan funderar på hur de ser ut - just p g a att man liksom känner/ser de personerna "inifrån". I de fallen blir det mer en känsla av hur det är att vara dem, än vad de ser när de tittar i spegeln.