Den farliga flodvågen

Jag tänker ofta på hur väldigt snällt och lugnt Sverige är jämfört med många andra länder. Vår natur är så ofarlig, så vänlig. Nästan inga farliga djur, nästan aldrig några vansinnesoväder eller naturkatastrofer. Just inga andra katastrofer heller. Så vad fasen skulle vi göra om det faktiskt hände något? Något riktigt stort, som kunde döda massor av människor? Det är inte alls svårt att Mikael Niemi gått igång på det där "tänk om" och börjat skriva på det som blev romanen Fallvatten. Här är svenskarnas egna katastrof, så som den nog mycket väl skulle kunna se ut om den kom. Fallvatten är något så ovanligt som en svensk katastrofroman.

Redan från första sidan i Fallvatten är det action, och romanen fortsätter hålla ett högt tempo rakt igenom. Lule älv vräker sig fram och sveper med sig allt i sin väg: hus, träd, bilar, djur och människor. Flodvågen är enorm och dammarna längs vägen brister en efter en. I varsina kapitel följer vi några av alla de som möter den kompakta väggen av vatten och kämpar för sina liv. Niemi visar skickligt ett antal svar på frågan man ställer sig: Vem är jag om/när katastrofen kommer? Blir jag den som räddar andra, eller blir jag ett egoistiskt monster som bara tänker på mig själv? Det finns en man i boken som blir just ett monster - å andra sidan var han nog inte särskilt trevlig till att börja med heller. Men han är fruktansvärd, man skriker nästan lite av frustration när man läser hans kapitel. Niemi har inte heller några som helst problem med att misshandla sina karaktärer, så man kan aldrig känna sig trygg om där är någon man särskilt fäst sig vid. Det är synnerligen brutalt och våldsamt, och så bör det väl vara om det ska äga någon trovärdighet.

Fallvatten är både välskriven, spännande och tänkvärd, och man läser den snabbt och girigt för att få veta hur det ska gå. Jag måste dock säga att jag blev lite besviken i slutet: boken är kort och slutet kommer väldigt abrupt. Slutkapitlet nöjer sig med att mycket sporadiskt, på bara ett par sidor lista vad som hänt med de olika personerna. Det är lite som epilogtexten till en film, fast nästan ännu mer korthugget. Jag hade gärna sett liiiite mer, lite längre. Bara några sidor. Man blir definitivt engagerad i dem det handlar om, och då känns det snopet att inte få följa dem riktigt hela vägen. Men ändå. Spännande!

Andra som också har läst: DN, Bokhora, GP, Expressen, Aftonbladet, Beroende av böcker.