Katarina Wennstam är en av mina favoriter när det kommer till svenska deckare, eftersom hon skriver bra och spännande samtidigt som hon tar upp aktuella problem och frågor kring feminism, jämställdhet och könsroller. Det gäller även i nya boken Svikaren. Här får man en både skrämmande och intressant inblick i sportens värld och trots att jag i vanliga fall inte bryr mig det minsta om fotboll, läser jag ändå spänt vidare. Guldstjärna till Wennstam som lyckats med det!
Jag tycker också mycket om skildringen av advokaten Shirin Sundin och kriminalinspektör Charlotta Lugn. De är båda två en skön och välbehövlig paus från alla sega polisgubbar som genren annars översvämmar genren. Tydligen är det meningen att vi ska få följa dem i flera böcker framöver, och det ser jag fram emot.
Det enda jag har att invända mot Svikaren är att den i vissa partier övergår till att bli väl polemisk och lite övertydligt pedagogisk när den ska förklara hur delar av rättsprocessen/utredningen går till. Det känns mer som att läser rakt ur Wennstams research-anteckningar istället för ur en roman. Detsamma gäller en del av utläggningarna om hat- och våldsbrott; de känns mer som föreläsningar än som repliker. Å andra sidan kanske det behövs. Det ruggiga som stannar kvar efter att man läst ut boken, är ju det faktum att det här lika gärna skulle kunna vara hämtat rakt ur verkligheten. Det är både tragiskt och hemskt att vi inte har kommit längre än så. Men kanske är Wennstams böcker ett litet steg på rätt väg? Jag hoppas på det.
Andra som läst: DN, SmP, GP, Bokgalleriet.
Läs också vad jag skrivit om Katarina Wennstams tidigare böcker: Alfahannen och Dödergök.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar