Vad är det som lurar i skogen i Vermont?

Ben & Jerry gör som bekant världens godaste glass. På Ben & Jerrys glassfabrik i Vermont får besökarna gå på rundturer med smakprov (jag tänker mig något slags glassversion av Kalle och chokladfabriken) - needless to say så står ett besök där på listan över saker jag vill göra när jag kommer till Vermont nästa gång. Nu har emellertid ett problem dykt upp. Efter att ha läst Jennifer McMahons Don't Breathe a Word, vet jag inte om jag alls vågar åka till Vermont. Det händer läskiga saker i skogarna där.

Don't Breathe a Word handlar om Phoebe och Sam som har det bra ända tills de nås av mystiska meddelanden som säger att Sams syster Lisa kanske ännu är i livet. Lisa försvann när Sam och hon var barn, och familjen fick aldrig någon klarhet i vad som hände. Tillsammans börjar Phoebe och Sam söka sig bakåt i ett förflutet som visar sig vara fullt av hemligheter och lögner, i lager på lager. Som läsare får vi följa med i två parallella tidslinjer, dels en nutida med Sam och Phoebe dels en dåtida med Lisa.

Don't Breathe a Word är sjukt spännande och rör sig skickligt i gränslandet mellan thriller och fantasy. Här finns inslag som kan tolkas som övernaturliga, men det beror till stor del på hur läsaren väljer att se dem. Det fina i alltsammans är att det oavsett hur man väljer att läsa den är riktigt, riktigt ruggigt. Ondskan som lurar i skogarna är grym och hänsynslös. Det är otroligt snyggt gjort och det finns väldigt mycket att tycka om i romanen. Phoebe är till exempel en person man verkligen fäster sig vid.

Men - och det är ett ganska stort men - någonstans i mitten av boken tycker jag att det hela går lite överstyr. Det blir lite för många lögner, lite för många villospår, avslöjanden och vändningar. Ingen/inget är vad du tror, brukar det ju heta och här är det verkligen så. När Jennifer McMahon dessutom lägger in en extra twist precis i slutet, blir jag mest trött. Jag förstår vad hon vill göra, men jag hade faktiskt hellre sett att berättelsen tillåtits sluta lite tidigare, lite annorlunda. Hälften så mycket hade blivit dubbelt så bra, typ. Det här verkar dock vara en smaksak; jag ser att både Bokbabbel, Pocketlover och Dark Places gillade boken mer oreserverat än jag. Spännande läsning är den hur som helst, och flera av scenerna i romanen fastnar verkligen i minnet. Vi får se om jag någon gång kommer till Vermont och om jag i så fall vågar mig in i skogen ...