Tapetskräck i hemsökt hus

Det hemsökta huset är en klassiker i skräcksammanhang. Den har gjorts många gånger tidigare, men är fortfarande en av mina favoriter när den görs riktigt bra. Att Amanda Hellberg i sin nya roman Tistelblomman lyckas göra en mycket snygg onda huset, bekräftas av den Twitteruppdatering jag gjorde när jag just hade börjat läsa:
Trodde väl aldrig att jag skulle bli rädd för en tapet (!) men nu har det hänt. Alltsammans är @amandahellb s fel #tistelblomman

Jag hade inte hunnit många sidor in i berättelsen om hur Maja Grå och hennes Jack Winter flyttar in i det ödsligt belägna, förfallna huset på skotska höglandet förrän den där tapeten dök upp. Jag ska inte förstöra nöjet för er som ännu inte läst, men låt oss säga att tapeten här läskiga detaljer. Jag kunde inte få bilden ur huvudet när jag väl sett den.

Och det är just i stämningen som den stora behållningen med Tistelblomman ligger. Jag, som gärna hade sett lite mer skräck-skräck i den något snällare Döden på en blek häst, får här mitt lystmäte. Tistelblomman är skruvad några varv hårdare än Döden ... , och stackars Maja får knappt en lugn stund. Perfekt, tycker jag. Jag gillar det där andlösa, när någon drivs från läskig scen till läskig scen. Naturligtvis måste det göras med finess för att fungera, men det gör det här. Det finns gott om scener som framkallar rysningar. Jag gillar! Vågar man gissa att ytterligare en bok med Maja är på väg? Det kändes ju så... Hoppas det. Någon som kan göra mig rädd för en tapet - jag säger det igen; en tapet! - är uppenbart menad för att skriva skräck.

Passa på att läsa intervjun jag gjorde med Amanda i samband med hennes förra bok, del ett och del två.
Titta in på Amandas egen blogg.

Tack till Forum för rec ex!

Andra som läst: HD, Skånskan.