19 september, 2011

Igenkänning och överraskning

Idag kommer Camilla Läckbergs Änglamakerskan ut. Det är åttonde boken om Patrik, Erika och alla de andra i Fjällbacka och mycket är sig naturligtvis likt sedan tidigare. Utredningen av en mordbrand leder polisen tillbaka i tiden, till påskafton 1974 då en hel familj försvann spårlöst från sitt hem på Valö. Kvar fanns bara den ettåriga dottern Ebba. När Ebba nu i vuxen ålder återvänder till sitt barndomshem för att starta bed and breakfast, hotas hon på nytt. Det verkar som att ondskan från förr har hunnit ifatt henne.


Camilla Läckberg jobbar sin vana trogen med flera parallella tidsplan. Nutidens mordutredning varvas med tillbakablickar på det som hänt för länge sedan, men som fortfarande ger eko åt nuet. I Änglamakerskan utspelar sig en del av tillbakablickarna under tiden kring krigsåren, och några av de gestalter man möter är sådana som senare ska komma att få stor betydelse för kriget.

Änglamakerskan är en genomsnittlig Läckbergbok och alla som läst de tidigare delarna i serien kommer troligtvis att känna igen sig. Helt nytt - och en ganska rejäl överraskning, måste jag säga - är dock att Läckberg i den nya boken gör ett starkt politiskt ställningstagande. I boken finns det främlingsfientliga partiet Sveriges vänner, som är omöjligt att inte läsa som en lätt förklädd version av Sverigedemokraterna. Bilden som ges av partiet är allt annat än smickrande och det är lätt att se var Läckbergs egna sympatier ligger. Kritiken är kanske lite klumpigt framförd ibland; till exempel har Läckan givit Sveriges vänners partiledare problem med potensen som kronan på verket, men jag tycker ändå att det är intressant. Det är roligt, och modigt, att föra in ett nytt element på det sättet mitt i en serie och jag är nyfiken på att höra reaktionerna.

Läs mer: Sydsvenskan och Aftonbladet.

4 kommentarer:

  1. Åh, jag surnade till på sånt jag egentligen borde ha surnat till på under mitt Läckanmaraton förra sommaren och slutade läsa. Intressant (och sympatiskt) med det politiska spåret, ändå! Bokens motto är ju också hämtat från ett citat från en av Utöya-överlevarna. Modigt och fint, vad jag än tycker om själva utförandet.

    Jag blir så irriterad på att Läckbergs personer känns så oerhört seriefigursartade. De känns inte trovärdiga för fem öre. I synnerhet inte de buffliga gubbarna. Bah!

    SvaraRadera
  2. Fast buffliga gubbar finns det ju en hel del om man ser sig omkring ;)

    Jag tyckte att Änglamakerskan var en typisk Läckberg, varken sämre eller bättre än de övriga. Kanske var det bara dålig tajming som fick dig att inte vilja läsa klart? Eller överdos förra sommaren? :D

    SvaraRadera
  3. Jo, fast hos Läckberg blir de så banala, så genomskinliga. Jag blir deprimerad av hur banala och futtiga hennes människor är, hur de pratar och tänker. Kanske är det så livet är, men i så fall vill jag leva i förnekelse.

    Jo, överdos. Det, eller tillfällig låg toleransnivå pga rosépimplande och barnrelaterad sömnlöshet... :)

    SvaraRadera