Det finns mycket jag tycker om i Susan Hills The Small Hand: det förfallna huset på den engelska landsbygden som ruvar på en mörk hemlighet, huvudpersonens bibliofili, beskrivningen av det ensliga munkklostret med det fina biblioteket, sinnessjukdom som kanske går i släkten ... The Small Hand är helt enkelt en roman som har väldigt gott om beståndsdelar som tilltalar mig. Lägg en spökhistoria och ett snyggt omslag på det - självklart var jag tvungen att köpa och läsa.
Och det är inte illa alls, åtminstone inte till en början. Jag följer med huvudpersonen när han åker omkring och letar efter ovanliga antikvariska böcker, och ryser lite av glädje när han hittar det stora mystiska huset. Men - och det här är ett gigantiskt men - spöket är... ja, vad är det egentligen? Lamt? Ja, det är nog ordet. Jag tycker inte att det fungerar. Det är inte läskigt alls, bara lite småljummet, förutsägbart och opersonligt. Om man jämför med The Woman in Black av samma författare, som jag läste och älskade just för att den hade så überspooky stämning, så känns The Small Hand rent ut sagt mesig. Inte dålig, men lite för snäll. Påminner en del om Kate Mosses The Winter Ghosts, tycker jag. Den passar den som vill ha en stämningsfull, snäll berättelse att dricka varm choklad till. Det kan också vara trevligt, men det var inte vad jag sökte nu. Så, buhu. Lite besviken är jag nog. Jag hade helt fel förväntningar. Måste gå på jakt efter superhemska spöken att trösta mig med. Förslag, någon?
Andra som också har läst The Small Hand: Eli läser och skriver, Holly Hock.
Och jag som är en liten mes tyckte att det här var alldeles lagom otäckt! ;) /Therese
SvaraRaderaHehe! Där ser man hur olika det kan vara. Jag tror i o f s att mycket av min besvikelse berodde på mina förväntningar - jag blev så förtjust i den OERHÖRT läskiga The Woman In Black, att jag utgick från att det här skulle vara likadant. Och det var det ju inte. Det var inte dåligt; det var bara inte vag jag hade hoppats på/längtat efter.
SvaraRadera