Ett smärre datorhaveri gjorde att jag fick vänta på en sladd som skulle levereras per post istället för att jobba - och vad gör man då? Läser, naturligtvis. Det blev Elly Griffiths debutdeckare Flickan under jorden, som ivrigt har rekommenderats av stora delar av bokbloggarmaffian, Bokbabbel, Dark Places, Ooof bok, Enligt O m fl. Så många bokbloggare kan ju knappast ha fel, tänkte jag.
Och nej, naturligtvis hade de inte det. Det dröjde inte många sidor alls innan jag kände mig helt hemma i arkeologen Ruth Galloways sällskap. Jag skulle gärna sitta och dricka vin i hennes ensligt belägna stuga med böcker överallt, titta ut över Norfolks saltängar och klappa de båda katterna. Att som Ruth gå ut på saltängarna och hitta lik/skelett däremot, njaäe, det nöjer jag mig med att läsa om.
Men spännande är det. Innan Ruth och polisen Harry Nelson har klurat ut hur det ligger till med den döda som hittas på saltängen hinner det hända mycket. Kanske är det lite väl lätt att klura ut vem the bad guy är, men jag gillar hur Elly Griffiths skildrar miljöer och människor; man ser dem verkligen framför sig. De känns originella och skönt annorlunda jämfört med många andra deckare.
Däremot finns det tre saker jag inte gillar: att boken är skriven i presens, att den återberättar mer än den visar och att det helt plötsligt händer en hemsk sak med en katt.
Jag gnällde om det här med böcker skrivna i presens på Twitter häromdagen, vilket ledde till en kul diskussion med ett gäng andra bokbloggare där Boktoka påpekade att Ajvide Lindqvists Lilla stjärna har ett övermått av pluskvamperfekt (något jag inte märkt), och Vixxtoria lärde oss allt om tempus - åh, jag gillar Twitter! Presens i böcker, not so much. I Flickan under jorden känns det som ett konstigt val eftersom så mycket av det boken berättar om har hänt i dåtid, och boken blir därför full av konstiga hopp mellan då och nu som gör att läsningen hackar lite. Hade varit mer logiskt att ha alltsammans i dåtid.
Återberätta istället för att visa - vanligt problem, och alltid lika trist.
Och vara taskig mot katter - nej, det får man bara inte.
Men bortsett från det, var Flickan under jorden bra! Jag kommer definitivt att läsa fortsättningen på serien också. Tack till bokbloggarmaffian för ännu ett bra tips!
Nu får jag lite dåligt samvete över att jag inte förvarnade om den hemska kattgrejen - eller vänta nu, kanske gjorde jag det...? Oavsett: ja, visst är hon mysig, Ruth! Stämningen, miljöerna och personerna är överordnade själva deckarintrigen, tycker jag, men det är ju inget fel med det. Bok två och tre är dessutom nästan strået vassare.
SvaraRaderaKul att bokbloggarmaffian än en gång visat sig vara en kraft att räkna med!
Åh, men jag älskar ju Ruth! Visst är den bra!? Man fyttar nästan in i boken när man läser. Och jag hade inga problem med presens/dåtid. Lite dlåigt samvete för om jag itne sa något om det här med katten dock. Det var en helt och hållet frutansvärd scen juh! Viken chock jag fick närj ag läste! Sådant får man bara inte skriva i böcker.
SvaraRaderaNej, åtminstone borde omslaget förses med stor varningsskylt; "innehåller våld mot katt"...
SvaraRaderaMen bortsett från det, så! Del två om Ruth är på väg hem till mig as we speak. Ser fram emot att läsa den.
Låter intressant, men jag känner själv en aversion mot presens så man får väl se hur det blir smakmässigt. Och tack för att du varnade om katten. Är fortfarande tacksam för att nån varnade om tortyr scener i Murakamis The Wind-up Bird.
SvaraRaderaVad roligt, jag har också precis läst ut den här boken. Recension kommer under helgen!
SvaraRadera