Home is where the heart is. Eller?

Hemkomster. Ett ord som oundvikligen bär med sig ett otal associationer och betydelser. Jag sitter just nu på ett tåg som ska ta mig till mitt barndomshem, och jag tänker på hemkomster. I litterär form, naturligtvis (vad annars?). Två av de senaste böckerna jag läst har nämligen handlat just om att komma hem, tillbaka till platsen där man växte upp.

Först var det utmärkta Gillian Flynn som i Sharp Objects skrev om hur journalisten Camille Preaker återvänder till sin hemstad för att rapportera om två bestialiska flickmord. Sedan var det Kristofer Ahlström som i debuten Bara någon att straffa skrev om hur en namnlös ung man återvänder hem till Fårö efter att hans mamma just har gått bort. Mannen ska dels vara med på begravningen, dels städa bort alla spår av familjens liv från den gård där släkten har bott i 150 år. (Ahlströms bok har rec dag nästa vecka, så mer om den då. Kan dock redan nu säga att den var riktigt bra!)

Och jag undrar - finns det några lyckliga litterära hemkomster? Det gör det säkert, men på min läslista lyser de med sin frånvaro. Jag har funderat en stund men kan inte komma på en enda glad berättelse om att återvända till sin barndoms stad. Det handlar alltid om främlingsskap, om uppdelningen mellan De Som Stannade Kvar och De Som Kom Undan. Oftast tillhör böckernas huvudpersoner den senare kategorin - och så även författarna, får man förmoda. Kanske beror avsaknaden av lyckliga hemkomstskildringar på att alla författare jag läser var ufo:n som unga, dömda till utanförskap och därmed benägna att snabbt flytta i väg och aldrig mer återvända?

Eller så är det helt enkelt mer spännande med olyckliga, skavande, oroande, obehagliga hemkomster där inget är som det ska vara. De blir bättre litteratur.

Vad tror ni? Har ni läst några lyckliga berättelser om att komma tillbaka till det som en gång var ens hem?