Nja till Mixing Part

Stilla dagar i Mixing Part av Erlend Loe är utläst och jag måste erkänna att jag är förvirrad. Var det här kul? Jag har ingen aning. Det enda jag vet är att jag nog inte riktigt förstod.

Jag brukar gilla Erlend Loe och har läst det mesta han har skrivit. Blev glad när jag såg Stilla dagar i Mixing Part på biblioteket, började läsa och.... och .... eh? Det var lite skoj i början. En norsk familj ska hyra hus i Tyskland och får kontakt med en underlig familj där nere. Språkförbistring uppstår. Google Translate översätter Garmisch Partenkirchen till Mixing Part Churches. Norska familjen har lite svårt att komma överens. Pappa blir besatt av tv-kocken Nigella och beskyller mamman för att ha tagit med familjen på semester i nazismens vagga. Så långt är det roligt, och boken har fått som bieffekt att jag nu ler varje gång någon nämner Garmisch. Men sedan då?

Stilla dagar i Mixing Part är skriven nästan som ett teatermanus, med mest bara dialog. Fyndigt eftersom pappan själv försöker skriva dramatik, men lite stelt att läsa i längden. Framför allt känns det som att det är svårt att veta vad Loe vill säga med berättelsen. Utan att avslöja slutet, kan jag väl säga att det lite grann känns som en axelryckning när alltsammans är över. Ett jaha. Vad var poängen? Det är fragmentariskt, både i stilen och innehållet, i lite väl hög grad. Samtidigt - vissa delar är absurdistiskt skojiga. Betyget blir därför ett nja. Stilla dagar i Mixing Part är ok och lättläst, men långt ifrån Loes bästa.

Andra som har läst: Fru E, Svd, Malin the writer, UNT och GP.

Erlend Loe twittrar - följ honom här.