Jag minns fortfarande med skräckblandad förtjusning när jag intet ont anande plockade med mig Amanda Hellbergs debutroman Styggelsen hem från biblioteket. Jag kände inte till den sedan tidigare, men tyckte att den lät spännande när jag läste baksidestexten.
Och hepp, vilken glädjechock! Under några andlösa timmar var jag helt fångad av Maja Grå och de andra i Styggelsens perfekt uppbyggda skräckvärld. Det var välskrivet, originellt och sjukt obehagligt - precis som en perfekt skräckberättelse ska vara.
Ända sedan dess har jag otåligt väntat på en ny bok av Hellberg, och när nu Döden på en blek häst kom, var peppen total. Jag slet upp det fint inslagna paketet som förlaget skickat (boken inslagen i svart sammetstyg med lila snören) och började läsa.
I Döden på en blek häst har Maja Grå just kommit till Stobritannien för att studera illustration i Oxford. Samtidigt har hennes sedan flera år försvunna mamma hittats mördad i Brighton. Maja har inte haft någon kontakt med henne sedan hon lämnade familjen och det tycks som ett underligt sammanträffande att hon hittas - om än död - just när Maja anländer.
Som om det inte vore nog, börjar dessutom mystiska saker hända på skolan där Maja går. Berättelser om en grupp unga kvinnor som omkom under oklara omständigheter berättas bland eleverna och Maja råkar ut för händelser som inte går att förklara. Det verkar som att de döda har något att säga och det är Maja de valt att meddela sig till.
Döden på en blek häst ger vibbar både av Tartts Den hemliga historien och av klassiska spökberättelser. Internatmiljön i Oxford är skildrad på ett fantastiskt bra, inkännande sätt som gör det lätt att se alltsammans framför sig. Precis som i Styggelsen finns här gott om läskigheter och boken lockar definitivt till sträckläsning. Bara ett kapitel till. Och ett till. Och det gör kanske inget om jag läser bara ett till..?
Däremot känns Döden på en blek häst snäppet mindre originell än Styggelsen. Såväl plotten som språket och stilen känns som om de är lite mer tillrättalagda, filade på/anpassade för att passa en större publik. Jag tycker att det är synd, eftersom en av de saker jag gillade bäst med Styggelsen var just att den kändes så egen, så ny och unik. Den hade en helt egen röst, och den saknas i Döden på en blek häst. Jag hänger också upp mig en smula på språket, som stundtals är enkelt på gränsen till naivt/barnsligt. Jag köper att det är en ung berättarröst, men vissa av uttrycken känns väl platta.
Med det sagt är Döden på en blek häst ändå en ruggigt spännande bok. Jag hoppas få möta Maja Grå igen - hon är en underbart kuslig bekantskap.
Blir hur lockad som helst! :-)
SvaraRaderaMen tack för att någon annan påpekar språket, de flesta verkar var totalt lyriska förutom två bloggare som inte orkat läsa ut (Feuerzeug och nån annan, tror det var Inky Fingers)
SvaraRaderaJag håller med dig, jag tyckte den var jättebra men jag tyckte också Styggelsen var snäppet vassare och framförallt mer originell. Fast i min recension gnällde jag inte så mycket över språket utan mer över den släng av deckarhistoria jag inte riktigt tyckte passade in..
SvaraRaderaJo, jag har nog tappat räkningen på hur många tokhyllningar jag har läst av den :)
SvaraRaderaMen det är nog en smaksak; det är två ganska olika böcker och gillar man den ena är det nog svårt att vara lika förtjust i den andra. De skiljer sig rätt mycket åt. Tror att Döden... framför kan passa dem som inte läser så mycket skräck i vanliga fall - den känns bredare, mer anpassad för en större publik.
Och det förvånar mig att inte fler ha kommenterat språket, för jag tyckte att det var påtagligt. Men det kanske är jag som är petig :)
OJ så spännande det låter. Och jag har inte ens hörttalas om förfatatren tidigare. Men känner nu att det definitivt måste bli ett besök till bibblan inom kort!
SvaraRaderaOoh lyckliga ni som inte har läst dem ännu... ni har många trevliga (eller vad man nu säger när det gäller skräck) timmar framför er. Enjoy!
SvaraRadera