Simmande schäfrar & ylande spöken: författarträff med Johan Theorin

En schäfer upphittad till havs, en havsörn fångad i en köksduk och en svan som rymde under knivhot - Johan Theorin hade många roliga och bisarra historier att berätta när han i eftermiddags besökte Lunds stadsbibliotek. Inför en entusiastisk och påtagligt vithårig (kändes som att jag var den enda under 50) publik, berättade Theorin om sina böcker och om

några av historierna som legat till grund för dem.

Skumtimmens bad guy Nils Kant visade sig till exempel ha kommit ur en historia Theorin fick höra när han jobbade som journalist för lokaltidningen Bohusläningen. En man som i affekt dödat en annan, rymde till Sydafrika och lät sina föräldrar veta att han var vid liv genom att skicka vykort utan avsändare. Men även sedan föräldrarna fått hem en förseglad kista som förmodades innehålla den drunkade sonen, fortsatte vykorten att komma. Låg sonen verkligen i kistan eller levde han fortfarande? Ingen vet - och där började historien som senare hittade in i Skumtimmen. Liknande berättelser verkar det ha funnits gott om under Theorins uppväxt. Vissa var bara kul; som när släktingarna en dag var på väg mellan Gotland och Öland då de plötsligt hörde en hund skälla, trots att de befann sig mitt ute på öppna havet. De spejade ut över vattnet och hittade en simmande schäfer som de fraktade i land. Ingen anmälde den som saknad och hunden blev därför kvar hos familjen. Varje gång den hörde någon som pratade engelska blev den tydligen mycket entusiastisk, så de trodde att den kanske fallit av en engelsk båt.

Theorin berättade också om hur han, till öbornas förskräckelse, möblerat om på Öland för att skapa sin fiktiva värld. Namn på byar ändras, samhällen flyttas och fyrar byter plats för att passa romanerna. Det går alltså inte att åka på Ölandssemester med böckerna som guide. Ändå misstänker jag att det är många som kommer att försöka; serien blir mer och mer populär. Vi fick kika på olika, i varierande grad konstiga, utländska utgåvor av böckerna, bland annat på polska och tyska. Tyskarna hade valt att döpa Skumtimmen till Öland eftersom det lät så svenskt och därmed exotiskt. Theorin undrade vad de skulle kalla resten av böckerna. Öland zwei, drei und vier?

På bilden ser vi också ett läsprov av Blodläge - som för övrigt går till tryck imorgon - som jag gärna hade lagt vantarna på, men jag besinnade mig och lät bli att rusa fram. Theorin var ganska förtegen om handlingen utöver det man redan har kunnat läsa i katalogtexterna, men det lilla vi fick veta verkade hur spännande som helst! Visste ni förresten att blodläge är det man hamnat i när man brutit sten och grävt sig för långt ned, så att man hamnat under det användbara lagret? Där nere är stenen röd, därav namnet blodläge. Intressant!

På det hela taget var det en jättetrevlig timme, ett extremt schysst sätt att spendera en onsdagseftermiddag. Theorin var lättlyssnad, personlig och underhållande. Vi fick till och med se fina gamla fotografier av bland andra Theorins morfar när han stod uppklädd i finkostymen på däcket till sin skuta. Kul! Om jag inte har förstått det alldeles fel, ska Theorin i dagarna även prata på några fler ställen i Skåne, så håll utkik!