När Hemingway kom på besök

Kombinationen New England, 60-tal, litteratur och klassisk internatskolemiljö fick mig att plocka upp Tobias Wolffs Den gamla skolan. Jag är övertygad om att jag skulle ha hatat att gå på internat i verkliga livet, men i bokform älskar jag det. Särskilt om det har den där tunga auran av Lärande och Tradition över sig.

Båda delarna finns på skolan där Wolffs lågmälda, finstämda roman utspelar sig. Där har generationer av pojkar uppfostrats och där har nu vår huvudperson hamnat, trots att han till skillnad från de flesta av sina klasskamrater inte kommer från en förmögen släkt utan istället är där på ett stipendium.

Skolan har som tradition att varje år bjuda in en känd författare och inför besöket hålls en tävling där alla har chans att lämna in bidrag i form av en novell eller en dikt. Författaren väljer ut det alster han tycker bäst om och segraren vinner en stund ensam i Den Store Författarens sällskap. Tidigare har bland andra Robert Frost och Ayn Rand varit där och den namnlöse huvudpersonen i Wolffs roman har deltagit i tävlingen utan att vinna. Men så blir nästa besök bokat - ingen mindre än pojkarnas största idol alla kategorier, Ernest Hemingway himself, ska komma. Frenetisk aktivitet bryter ut på skolan när alla pojkar sliter med noveller för att vinna hans gunst. Vår huvudperson också, men skrivandet går extremt trögt. När så en möjlighet att vinna utan ansträngning dyker upp tar han den.

Den gamla skolan är lite grann som Prep (fast inte lika bra), inte bara på grund av miljön utan också på grund av att man hela tiden sitter och tänker "nej, gör det inte!" när huvudpersonen trampar fel i systemet och begår blunder efter blunder. Klassperspektivet är också intressant; han som kommer från en helt annan bakgrund får hela tiden spela en roll för att smälta in och till sist har han spelat den så länge att han inte minns hur han var förut.

Jag tycker också mycket om hur stor plats litteraturen får lov att ta i boken. För alla som förälskat sig i böcker, läsande och författande, är Den gamla skolan perfekt i det att den förmår sätta fingret exakt på hur det vi läser kan förändra våra liv. Dessutom är de gästande författarna väldigt roligt beskrivna.

Allt är med andra ord frid och fröjd och alldeles utmärkt läsvänligt ända till sidan 190. Då gör berättelsen ett jättehopp och börjar sammanfatta ett halvt liv på ett par sidor. Samma sak sker ytterligare en gång lite längre fram, då en av lärarna på skolan dyker upp igen och får sitt liv resumerat på liknande sätt. Det är tråkigt att läsa och sätter effektivt p för allt det som den första delen av romanen har byggt upp. Det är också helt obegripligt varför Wolff valt att lösa det på detta sätt; man hade mycket väl kunnat få fram samma andemening i en smidigare utformad berättelse.

Så mitt tips blir att läsa Den gamla skolan. Absolut. Men hoppa över slutet, så får du en mycket bättre läsupplevelse.