Mitt litterära 00-tal: ett eget rum i världen

Trots att den fått lätt gulnade blad, bruten rygg och ett omslag så slitet att det riskerar att trilla sönder varje gång jag slår upp den, håller jag ännu fast vid den långsmala anteckningsboken jag köpte när jag gick på gymnasiet. Fåglarna som gömmer sig i grenverket på omslagets mönster syns knappt längre och det är handle with care som gäller. I boken har jag troget, ända sedan 1995 antecknat vilka böcker jag läst, år för år. Eftersom jag bara skriver författare, titel och månaden för läsning, räcker ett blad i anteckningsboken länge. Nu har den uppnått "rädda först om det brinner i lägenheten"-status, för jag skulle inte för allt i världen vilja bli av med den. Genom att bläddra i den minns jag år för år - inte bara vad jag läste, utan också vad som hände och vem jag var då. Lockad av alla 00-talets bästa-listor som dyker upp överallt nu, börjar jag därför naturligtvis bläddra i den. Vad har jag läst sedan millennieskiftet?

När vi slutat oroa oss för Y2K, utforskade jag min litterära läggning. Jag befann mig i slutet av min tid vid universitetet, där jag var med i en studentförening som gjorde en litteraturtidskrift och anordnade uppläsningar. Det var en fin tid! Jag hade ännu inte riktigt hittat min egen smak, läste mycket av allt möjligt - och lite överraskande så här i efterhand - väldigt mycket lyrik. Samtidigt hittar man en hel del klassiker i stil med Sylvia Plaths The Bell Jar och en inte oanseelig grupp svenska prosadebutanter. Det var också under år 2000 som mitt deckarläsande för avkopplingssyften tog ordentlig fart och i likhet med Boktoka konsumerade jag stora mängder Håkan Nesser.

Att läsa en humanistisk utbildning vid universitetet när man kommer från en arbetarbakgrund var emellertid inte heller alldeles opoblematiskt och jag sökte nog någon slags bekräftelse på det. På läslistan stod flera böcker om klassresor, bland andra den som jag minns det eminenta Mitt förnamn är Ronny av Ronny Ambjörnsson och Nancy-trilogin av Elsie Johansson. Samtidigt finns där också en ordentlig dos feministisk litteratur. Här gällde det att hitta någon som satte ord på vad jag kände. Fast gör det inte alltid det, i någon mån?

En stor skillnad mot hur det är nu är att jag de första åren på 00-talet mest läste svenska författare. Här finns alla de stora namnen som kom då, till exempel Mikael Niemi, Majgull Axelsson, Liza Marklund och Torbjörn Flygt. På det hela taget läste jag nog väldigt mycket mer bestsellers och topplistelitteratur då. Inte förrän 2003 dyker Carol Goodmans The Lake of Dead Languages upp och markerar starten för läsning på engelska i någon större utsträckning.

00-talet är också recensionernas årtionde för mig. Ända sedan år 2000 har jag skrivit kritik, först för olika dagstidningar och sedan även på nätet. Recenserandet har varit fantastiskt roligt inte bara för att det varit ett sätt att tjäna pengar på något jag gillar, utan också för att det fått mig att hitta så mycket bra litteratur som jag annars aldrig hade läst. Läslistorna är fyllda av titlar jag antingen ler åt eftersom jag minns hur brutalt jag sågat dem - medlidande har aldrig fungerat för mig - eller suckar över för att jag i spaltmeter efter spaltmeter hyllat dem. Recensioner är en underlig form av skrivande; du förväntas sammanfatta något i bästa fall enormt på bara några få stycken och samtidigt avkunna dom över det. En recension är aldrig något mer än en persons tyckande men publiceras och mottages ändå som en objektiv sanning om verkets kvalité.

Om ni hängt med så här långt i min egotrippade litterära tillbakablick undrar ni säkert när jag ska komma till saken och utse 00-talets bästa böcker. Det kommer jag inte att göra. Eller rättare sagt; jag har redan gjort det. I vänsterspalten på bloggen, under rubriken Calliopes bästa böcker, ligger redan alla de som får guldstjärnor av mig. Det är tio års läsning i best of-koncentrat. Naturligtvis saknas det titlar, för ingen lista är komplett. Men det är ändå så nära du kan komma mitt litterära universum.

Eftersom nyårsafton av naturen lutar åt det sentimentala och högtravande, är det i den stilen jag tänker avsluta. För när jag bläddrar i min slitna anteckningsbok blir jag just det - sentimental. För det är ju där det finns sammanfattat, allt det som betytt mest för mig. Att se vad jag har läst under de här åren är att se hur jag hittade mig själv och blev den jag är nu. Pompöst? Absolut. Sant? Ja. För mig är böcker mer än bara text mellan två pärmar. De ger mig ett eget rum i världen.

Gott nytt år allesammans!

Må 10-talet bringa er all lycka och alla böcker ni kan önska.