Oslo, 80-tal. Unge Odd Marius Walaker cyklar tillsammans med en vän över Slottsplassen. Något glittrar till i gruset framför honom och får honom att tappa balansen. Han flyger av cykeln och landar platt på marken. Han inser det inte då, men han har just varit med om det viktigaste ögonblicket i sitt liv - det som senare blir känt som Tuvaluhändelsen. Riktigt vad det var som hände vet han inte, men efter olyckan upplever han under några intensiva månader en enorm förändring. Plötsligt vet, kan och förstår han allt. Han använder ord han aldrig tidigare hört, han ser samband i komplexa situationer, han får tusen nya intressen. Det är en ny värld som öppnar sig och han omfamnar den med vidöppna sinnen.Likaledes vidöppna sinnen är nödvändigt att ha när man tillsammans med Odd Marius stiger in i Jan Kjaerstads nya giganto-roman Jag är bröderna Walker. Det är drygt fyrahundra väldigt massiva sidor som inte alltid är alldeles enkla att ta sig igenom. Odd Marius för ordet och använder till min förskräckelse gärna egenhändigt komponerad slang; till exempel säger han gärna att något är palladio, naja eller congo. Han hoppar från scen till scen och byter ämne med halsbrytande fart. Hur trovärdig hans röst är - tja, det är väl frågan. Men Kjaerstad har löst det enkelt; Odd Marius är ju ingen vanlig tonåring. Han har superkrafter. Han är bröderna Walker.
Jag är som bekant ett Kjaerstad-fan och har sett väldigt mycket fram emot att äntligen få läsa Jag är bröderna Walker. Den lät så sjukt cool när Jan berättade om den i Köpenhamn i våras, så det var snarast tortyr att vänta så länge. Och så dök den upp mitt i julruschen. Ynk. Inget bra. Jag har kämpat här de senaste dagarna med den, vill jag säga. Kämpat! För det är inte enkelt. Och tyvärr måste det sägas att det inte heller är alls så bra som det brukar vara när Kjaerstad är inblandad.
Jag är bröderna Walker har de flesta obligatoriska Kjaerstad-teman och vändningar. Har man läst honom tidigare känner man igen sig. Kanske är det också där en del av problemet ligger; han har gjort det förr och då var det så väldigt mycket bättre. I jämförelse med tidigare böcker framstår Jag är bröderna Walker som snårig och om inte ofärdig så åtminstone lite tom på innehåll. Hur nu en roman på så många sidor med så många idéer kan kännas tom..? Jag saknar den där gnistan som ger bygget liv. Dessutom infinner sig aldrig den fantastiska känslan som jag förknippar med Kjaerstad - närmast att beskriva som ett slags expansion/en explosion i hjärnan, en upplysning av guds nåde där allt hänger samman och man känner sig alldeles oerhört intelligent. Det händer Odd Marius, men det händer inte den som läser om honom.Jag är bröderna Walker är inte heller lika intrikat konstruerad som de tidigare romanerna. För mig är det en stor miss, för i vanliga fall brukar det vara så extremt njutbart att läsa Jan eftersom han lägger enorma pussel i romanerna och alltid, utan undantag, får dem att hänga perfekt samman i slutet, med miljarder trådar kors och tvärs i texten. Så jag är en smula besviken.
En sak händer dock. Jag har min egen Tuvaluhändelse. Odd Marius återvänder till Slottsplassen för att se vad som orsakade hans cykelvurpa och hittar ett mynt från öriket Tuvalu i Stilla Havet, med en flygfisk på. När jag slår igen boken för att istället läsa tidningen finns där plötsligt en artikel om Tuvalu. Det lär inte vara många dagar man skriver om Tuvalu, men idag händer det. Vad är oddsen? Sammanträffandet känns Kjaerstadskt. Tyvärr visar det sig att de skriver om Tuvalu av en trist anledning; ögruppens atoller ligger så lågt att de kommer försvinna inom kort när vattennivån stiger tack vare den globala uppvärmningen. Med ens känns det som om Odd Marius hittade ett arkeologiskt fynd, ett meddelande från en civilisation som inte längre finns.
Tuvalumynt, komplett med flygfisk.
***************************************************
Läs vad DN GP Expressen och lillebror säger om Jag är bröderna Walker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar