Norska tankar om döden

"När det gällde detta att dö var jag rädd. Inte för att vara död, det kunde jag begripa, det var att vara ingenting och därför obegripligt för mig och egentligen ingenting att vara rädd för, men just detta att dö kunde jag begripa, precis den sekund då du alldeles säkert vet att just nu kommer det ögonblick som du alltd har fruktat, då du plötsligt förstår att alla möjligheter att vara den du egentligen ville vara är över och förbi, och att den du var är den som de andra kommer att minnas. Då skulle det bli som när något sakta dras åt kring halsen och inte en dörr som någon öppnar och låter ljus strömma ut, och en kvinna eller man du alltid har känt och alltid har tyckt om, kanske alltid har älskat, sticker fram sitt huvud och vinkar in dig till en vila där inne bakom dörren så mild och så fin från evighet till evighet."

Så resonerar Arvid, huvudperson i Per Pettersons Jag förbannar tidens flod. Han finner sig plötsligt vara medelålders och ingenting är som han hade velat att det skulle vara. Hans fru är på väg att lämna honom och när han dessutom får veta att hans mor diagnosticerats med cancer, blir han förtvivlad. Modern reser oväntat iväg ensam till familjens sommarhus i Danmark och Arvid bestämmer sig för att fara efter. Han vill inte att hon ska vara ensam. Men när han dyker upp i stugan kastas rollerna om; Arvid blir den svage, den förvirrade, medan modern står stark och säker.

Jag förbannar tidens flod kan låta hopplöst deprimerande vid en första beskrivning, men så är inte fallet. Så värst glatt är det naturligtvis inte med tanke på omständigheterna under vilka berättelsen utspelar sig, men jag uppfattar den inte som en sorgsen roman. Åtminstone inte i första hand. Hade det varit så, hade den nog varit närmast outhärdlig att läsa. Istället ser jag den främst som en berättelse om att försonas med livet. Inte utan kamp, utan snarare genom att medvetet välja livet igenom. Arvid har på något vis slutat välja för flera år sedan och det blir tydligt när modern är på väg bort.

Det citerade stycket här ovan sammanfattar ganska väl vad romanen handlar om. Ställd inför moderns döende, inser Arvid hur han själv har det. Arvid är också mycket osäker som person och handlar påtagligt ofta utifrån vad han tror att andra förväntar sig av honom eller utifrån vad han på något dunkelt sätt känner att han borde göra. Han känns som en mycket yngre person än vad han egentligen är, en pojke snarare än en man - ett intryck som förstärks av de insprängda stycken som återger händelser ur hans uppväxt.

Per Petterson

Jag förbannar tidens flod är en underlig liten roman, som faktiskt är bättre i retrospektiv än under pågående läsning. Det är som att man inte fullt ut förstår den förrän man har läst hela, så den skulle säkert tjäna på en omgående omläsning. Säkert skulle den också må bättre av en långsammare läsning än min, men jag var ivrig eftersom jag tyckte så mycket om Ut och stjäla hästar (Per Pettersons förra bok). Ska man jämföra de två, tyckte jag nog att den första var bättre, främst för att den hade en starkare driven intrig. Jag föredrar ju som bekant handling framför filosofi. Jag skulle dessutom ha önskat att Petterson kunde ha skrivit bara några sidor till - Jag förbannar tidens flod slutar lite för snabbt, lite för ofärdigt.

Med det sagt är den ändå väl värd att läsa. Petterson är oerhört duktig på att visa exakt hur svårt det kan vara att säga och göra det som är allra viktigast, det som borde vara självklart men som ändå förblir osagt. Han är också en mästare på att skapa stämningsfulla bilder som dröjer sig kvar. Jag tänker mig att det perfekta stället att läsa den är i ett hus på landet, tidigt om morgonen på hösten när det ännu ligger dimma över fälten men man ändå kan se att solen är på väg och att det kommer bli en vacker dag.