Det märks att Håkan Nesser tyckte mycket om att bo i New York. I nya romanen Maskarna på Carmine Street låter huvudpersonen Erik Steinbeck - även han författare, tillfälligtvis boende i NY - kärleksfull på rösten när han beskriver hur han tar sig fram i staden. Men han är där under trista omständigheter; han och frun Winne har rest dit för att få en välbehövlig nystart i äktenskapet efter den tunga tid som följt på att deras dotter Sarah kidnappats. Nu har alla spår svalnat, dottern tycks förbli borta och Erik och Winnie ska skapa ett nytt liv i den hyrda lägenheten på Carmine Street. Det går sådär.Maskarna på Carmine Street är en av Nessers fristående romaner, alltså finns här varken någon Van Veeteren eller Barbarotti. Inte heller är det i första hand en deckare även om här finns ett mysterium eller ett brott som berättelsen tar sin utgångspunkt i. Även om jag tror mig förstå varthän Nesser syftar med det, hade jag nog ändå önskat mig lite mer av de ingredienser han brukar lägga in i sina deckare. För Maskarna på Carmine Street blir faktiskt lite träig ibland, lite seg. Mer action eller kanske ett annat sätt att närma sig materialet hade varit bättre. Där finns onekligen en spännande historia i botten, men när den kläms in i en romanform tappar den fart och hackar. Berättelsen är också relativt kort och lite underligt fördelad; en lång förhållandevis händelsefattig upptakt följs av en kort, intensiv upplösning och sedan är plötsligt boken slut, några sidor innan det känns som att historien är klar. Den hade definitivt tjänat på att byggas ut mer.
Istället för action bjuds läsaren på något jag snarast vill kategorisera som ett slags vardagsfilosoferande i stilla lunk. No offense Håkan, men det har en tendens att bli lite gubbigt ibland. Det är väldigt mycket av den ensamme mannen i övre medelåldern som vandrar runt och klurar på tillvarons beskaffenhet. Det funkar i en del av Nessers böcker, men inte i alla. Något i stilen, något i de osannolika händelserna som envisas med att förfölja Erik och så naturligtvis den rent geografiska placeringen gör också att jag associerar till Paul Auster. Jag är inte säker på att det är till Håkans fördel. Å andra sidan, Auster har ju själv också haft gubbighets-/trötthetsvarning på sina senare böcker. Kanske är det helt enkelt så att de börjar bli till åren? Nej, nu var jag elak. Men deras texter är en smula mindre spänstiga än de var förut.
Maskarna på Carmine Street är inte dålig, men den känns inte heller som den där riktiga fullträffen. Den är långt från hans andra fristående titlar som Kära Agnes eller Piccadilly Circus ligger inte i Kumla. Snarare framstår den som en typisk mellanbok. Enligt baksidestexten bor Nesser numera i London, så jag ser fram emot att se vad det blir skrivet därifrån. Barbarotti i Towern? Fältet ligger öppet och jag väntar ivrigt.
Jag tänkte också mycket på (den tidige) Auster när jag läste den här boken. Nesser nämner ju honom t o m i texten (vilket jag tolkade som ett tydligt tecken på att han öppet erkänner att han inspirerats av honom; jämför nämnandet av Dolken från Tunis i Kim Nowak-boken, som är en tydlig blinkning till läsaren, eftersom det även i Tunisboken är berättarjaget som är mördaren).
SvaraRaderaJag tycker annars mycket om din observation att det är den ensamme mannen i _övre_ medelåldern som vandrar omkring. Jag haringet emot det i sig, men den är en ganska mycket äldre röst än de runt 35 år som Eric Stenbeck (efternamnet är väl också en blinkning, förresten?) ska ha levt.
Jag saknade inte actionen i den här boken. Jag tyckte snarare att det var skönt med det eftertänksamman, och spännande med det övernaturliga som Nesser vävde in. Däremot är slutet verkligen inte i fas med resten av boken. Jag gillade inte att allt det mystiska fick naturliga förklaringar, och det där geväret och mordet i slutet kändes inte psykologiskt trovärdigt.
Men Nesser har verkligen hittat sitt språk i den här boken. Det tyckte jag var mest påfallande, och det gladdes jag mest åt.
Personligen ser jag inte fram emot Barbarotti i London, men kanske Nesser kan ta sig an Jack the Ripper eller nåt, och skriva den historien. Jag tror han skulle kunna skruva till den lite grann.
Jag skrev om Nessers bok här, om du är intresserad:
http://ombockersomjaghunnitlasa.blogspot.com/2009/08/inte-en-helt-ny-historia.html
Nej, inspirationskällorna är nog knappast dolda i det här fallet. Och tur är väl det, för det hade nästan varit lite pinsamt om Nesser på något vis låtsats som om han inte haft Auster i tankarna.
SvaraRaderaDäremot tycker jag att det var bra att det som först tycktes vara övernaturligt fick en naturligt förklaring. Jag brukar inte gilla den lösningen i vanliga fall, men här tror jag faktiskt att det hade känts underligt med spökerier. Men sedan är jag helt med dig-slutet är inte riktigt trovärdigt. Och framför allt går det alldeles för fort.
Problemet med att spökerierna fick naturliga förklaringar var att det fortfarande fanns en massa lösa trådar hängande. Den där kvinnan som Eric Steinbeck råkade ringa fel till, t ex – hon som annars tänkte ta livet av sig. Allt eller inget får gärna förklaras. Eller, det låter lite för kategoriskt. Men i det här fallet blir det konstigt när vissa delar som använts för att bygga upp den suggestiva stämningen lämnas därhän.
SvaraRaderaOch så tycker jag att det blir lite knäppt att Winnie målade tavlan av Sarahs bortförande, och inte ansiktet på mannen som gjorde det, som hon ju då rimligtvis visste.