Den hårfina gränsen över vilken ingen marknadsavdelning bör vilja gå

Titta, här är ännu ett inlägg om dagens mest bloggade & mest recenserade bok! Oooh. Jag läste den för ett par veckor sedan och tänkte att jag skulle spara bloggandet om den tills idag eftersom det är nu den släpps, men nu när det blivit dags sitter jag här och är alldeles trött på den redan innan jag sagt ett enda ord... Hm. Detta trots att jag ändå vart hyfsat positivt överraskad av den när jag läste. Någonstans mellan då och nu måste jag således ha passerat den hårfina gränsen där en bok går från att vara skickligt marknadsförd till att vara uttjatad. Undrar när det hände?

Nåväl, något ska jag säga om den ändå. Plotten känner ni säkert till vid det här laget; vi har en alldeles vanlig familj där tre personer mördats brutalt, en person nätt och jämnt överlevt och en person försvunnit. Polis tillkallas för att hitta mördaren och den försvunna, förmodligen i livsfara svävande personen. Polisen går på känn och pratar som Mumin. Polisen tillkallar också man som tidigare ägnat sig åt hypnos och som lovat att sluta efter Hemsk Händelse men som nu övertalas att Göra Det En Sista Gång.

I början av boken störde jag mig lite på språket som jag tyckte kändes stolpigt och stötigt, men det gick över och sedan läste jag snabbt ut den. För spännande är det - vem nu pseudonym-Lars är, så vet han/hon hur man bygger en berättelse och skapar driv i den. Man vill absolut veta hur det går. Så långt var det bra.

Men det jag reagerade mest på var hur otroligt mörk berättelsen var. Känsliga läsare ombedes titta åt ett annat håll. Har man t ex svårt för våld i kombination med barn ska man inte välja Hypnotisören. Det är ganska magstarkt stundtals - och är jag ändå förhållandevis härdad när det kommer till litterära ruskigheter. Jag brukar klara det mesta. Men det här var i starkaste laget även för mig. Kanske inte våldet i sig, men parat med den förut nämnda extremt mörka, deprimerande känslan som går genom boken, blir det nästan för mycket. Det var lite som när man såg Seven för första gången; man trodde liksom inte att en film kunde vara så mörk. Att läsa Hypnotisören blev därför en konstig blandning mellan läshets eftersom det var spännande och avsmak eftersom jag närmast blev deppig av den.

Så levde den upp till alla förväntningar Bonniers marknadsavdelning satt på den? Nja. Den är en helt ok deckare men den är inte en fantastisk deckare. Kommer den sälja bra? Jodå, säkert. Kommer vi vara lika trötta på Kepler som på Stieg Larsson innan det är över? Jodå, det tror jag nog. Vänta bara.