Hej då Henrik

Ingen mera mohnstrudel, inga fler manuskript i starkt behov av korrläsning. Jag lägger ner läsandet (eller ska jag säga icke-läsandet) av Henrik Nilssons utomordentliga roman Den falske vännen nu för det går så långsamt att det snarast går baklänges. Så förlåt Henrik - det är inte du, det är jag. Kanske bör jag se det som något positivt att min hjärna nu helt och hållet ställt om sig till semesterläge och att jag därför inte klarar av något svårare än en medelmåttig vampyrroman, men det känns ändå lite trist att tvingas inse att det här inte går längre. För Den falske vännen är ju bra! Riktigt bra stundtals. Utan tvivel en av de mest ambitiösa debuter jag läst på väldigt länge, och en av de få som klarar av det den föresatt sig. Jag gillar att följa Freytag, gillar tiden och miljön, tycker att passagerna om läsning är intressanta och styckena om förlagsvärlden underhållande. Tycker för bövelen till och med att omslaget är toksnyggt. Och ändå vill det sig inte. Ändå är det hela tiden någon annan bok jag sträcker mig efter. Stackars Henrik fick inte ens följa med till stranden häromdagen. I och för sig vet jag inte om Henrik+strand är en särskilt bra kombo, men ändå. Jag känner mig liksom otacksam som bjuds på så välskriven litteratur och ändå inte läser den. Fy på mig. Hoppas att hjärnan återvänder i oskadat skick efter semestern, så får vi se om Henriks falske vän kan göra en storstilad återkomst då. För er med hjärnan i behåll är Den falske vännen ett hett tips.

Harris och Harris

Förra veckan gick i Charlaine Harris tecken; jag läste både Last Scene Alive (del sju av Aurora Teagarden) och Dead and Gone (del nio av Sookie Stackhouse). Upptäckte också i samma veva att jag måste påbörja en ny Harris-rad i bokhyllan, eftersom den förra nu är full och de här böckerna därför inte får plats bredvid sina kompisar. Jag tror det var någonstans där jag började känna mig lite besatt, men det gick över och nu står jag i begrepp att beställa nästa del av Aurora Teagarden.

Detta trots att Last Scene Alive var den mindre lyckade av de två. Även om den precis som de tidigare delarna i serien är lättläst och småmysig sådär på det hela taget, tog berättelsen aldrig riktigt fart. Jag tror att det beror på att Harris skrev in sig i ett hörn när hon i slutet av förra boken helt brutalt gjorde Aurora till änka (och nej, det är ingen spoiler - det står på omslaget också...). I Last Scene Alive tycks Harris ha svårt att veta vart Aurora ska ta vägen och vad hon ska göra. Istället går hon mest runt och är omotiverat sur och svår och det är inte speciellt roligt att läsa om. Nog för att man kan få vara svår om ens man dör, men Aurora är tvär på ett sätt som inte stämmer överens med det som hänt henne och därför stör jag mig på det. Själva deckargåtan är inte heller lysande; tvärtom är det alldeles för enkelt att lista ut vad som hänt. Last Scene Alive framstår som sämsta delen i serien såhär långt.

Desto bättre var Dead and Gone. Den observante vet att jag hittills har brukat vänta tills böckerna kommit i pocket, men nu var jag desperat och hittade dessutom en hardback till väldigt överkomligt pris så nu är det slut med väntandet. Jag ville hemskt gärna veta vad som skulle hända när varulvarna skulle göra vampyrerna sällskap i offentlighetens ljus - och oj det hände ju en hel del... Spännande! Däremot är det med viss sorg jag tvingas dela ut ännu ett bad sex award till Harris. Dead and Gone har en sexscen så pinsamt dålig att jag fortfarande skäms bara jag tänker på den. I den får vi bland annat veta nödvändiga saker som att Eric är väldigt välutrustad och... ja. BAD SEX AWARD!!!! Hejda dig, människa! Det är tur för Harris att böckerna innehåller så mycket annat bra för annars hade jag varit tvungen att sluta läsa av ren självbevarelsedrift. Jag tycker att hon kunde ha skrivit mer om Sookie och Eric - men då vill jag hellre veta mer om hur han ser på det som hände under hans minnesförlust. Nåväl. Det kommer väl. Under tiden vi väntar kan vi med fördel titta på det här klippet. Jag har alltid undrat hur man ska bära sig åt för att se cool ut när man sitter hos frisören och slingar håret. Nu har jag svaret.

Känsla för feeling

Jo, jag skulle fortfarande nog kunna tänka mig att ha en hund, trots att jag nu både läst John Grogans bok och sett filmen baserad på den. Jag tror bestämt att det måste innebära att jag antingen har en (väl dold, men dock) masochistisk gen eller att jag helt enkelt har en enorm soft spot för söta djur även om de uppför sig som om de kom direkt från helvetet. En blick på katten som ligger och breder ut sig på golvet här bredvid mig i all sin härlighet, bekräftar min misstanke om att det nog snarast är det senare alternativet som är det rätta.

Hur som helst, Marley and Me i filmform fick mig att fundera på vad som gör en filmatisering av en bok lyckad. För filmen var väl ok som film betraktat, men gjorde mig ändå besviken eftersom den inte alls förmedlade samma känsla som boken. Framför allt gällde det huvudpersonerna, som i filmen gav ett ganska radikalt annorlunda intryck än de gjorde i boken. I boken uppfattade jag John och Jenny som enkla, sympatiska människor som var hyfsat nöjda med tillvaron. I filmen var de istället snygga, frmagångsrika, lyckade och om inte otrevliga så i alla fall väldigt egotrippade och ständigt gnällande över att saker och ting inte var som de ville. Filmens John är t ex inte alls glad över sitt jobb som krönikör och tittar avundsjukt på sin kompis, den lyckade journalisten som får skriva alla de coola reportagen. Que? Har jag så dåligt minne att jag glömt allt det? Det var förvisso två år sedan jag läste boken, men ändå! Något av det borde jag väl ha kommit ihåg om det fanns där.

Hunden var söt i alla fall...

Inte heller Marley kändes likadan. En av poängerna med boken är att man förstår hur udda han är, att han verkligen har en milt uttryckt bisarr personlighet. I filmen är han mest en gul hund som gillar att tugga på saker och som har svårt att gå fot.

Någonstans på vägen försvann alltså det mesta av det som gjorde att jag verkligen tyckte om boken Marley and Me. Det handlade inte så mycket om att de hade ändrat en massa detaljer, utan egentligen bara om att de hade tappat bort känslan. Slarvat bort grundtonen, helt enkelt. Jämför med andra filmatiseringar - Dexter och True Blood, till exempel - där har de ändrat mängder av saker men det känns ändå ok eftersom stämningen är densamma.

Nej, låt oss förtränga Marley-filmen och tänka på något roligare istället. I know just the thing:
här kan ni se trailern till Tim Burtons Alice in Wonderland! Love it! Här tror jag lugnt att vi kan förvänta oss en bibehållen - eller till och med förbättrad - stämning.

Den hårfina gränsen över vilken ingen marknadsavdelning bör vilja gå

Titta, här är ännu ett inlägg om dagens mest bloggade & mest recenserade bok! Oooh. Jag läste den för ett par veckor sedan och tänkte att jag skulle spara bloggandet om den tills idag eftersom det är nu den släpps, men nu när det blivit dags sitter jag här och är alldeles trött på den redan innan jag sagt ett enda ord... Hm. Detta trots att jag ändå vart hyfsat positivt överraskad av den när jag läste. Någonstans mellan då och nu måste jag således ha passerat den hårfina gränsen där en bok går från att vara skickligt marknadsförd till att vara uttjatad. Undrar när det hände?

Nåväl, något ska jag säga om den ändå. Plotten känner ni säkert till vid det här laget; vi har en alldeles vanlig familj där tre personer mördats brutalt, en person nätt och jämnt överlevt och en person försvunnit. Polis tillkallas för att hitta mördaren och den försvunna, förmodligen i livsfara svävande personen. Polisen går på känn och pratar som Mumin. Polisen tillkallar också man som tidigare ägnat sig åt hypnos och som lovat att sluta efter Hemsk Händelse men som nu övertalas att Göra Det En Sista Gång.

I början av boken störde jag mig lite på språket som jag tyckte kändes stolpigt och stötigt, men det gick över och sedan läste jag snabbt ut den. För spännande är det - vem nu pseudonym-Lars är, så vet han/hon hur man bygger en berättelse och skapar driv i den. Man vill absolut veta hur det går. Så långt var det bra.

Men det jag reagerade mest på var hur otroligt mörk berättelsen var. Känsliga läsare ombedes titta åt ett annat håll. Har man t ex svårt för våld i kombination med barn ska man inte välja Hypnotisören. Det är ganska magstarkt stundtals - och är jag ändå förhållandevis härdad när det kommer till litterära ruskigheter. Jag brukar klara det mesta. Men det här var i starkaste laget även för mig. Kanske inte våldet i sig, men parat med den förut nämnda extremt mörka, deprimerande känslan som går genom boken, blir det nästan för mycket. Det var lite som när man såg Seven för första gången; man trodde liksom inte att en film kunde vara så mörk. Att läsa Hypnotisören blev därför en konstig blandning mellan läshets eftersom det var spännande och avsmak eftersom jag närmast blev deppig av den.

Så levde den upp till alla förväntningar Bonniers marknadsavdelning satt på den? Nja. Den är en helt ok deckare men den är inte en fantastisk deckare. Kommer den sälja bra? Jodå, säkert. Kommer vi vara lika trötta på Kepler som på Stieg Larsson innan det är över? Jodå, det tror jag nog. Vänta bara.

Danska dagar II

Läste häromdagen ut Drottningoffret, del tre i Hanne-Vibeke Holsts serie om de fiktiva danska politikerna som man bland annat kunnat följa i SVTs dramatisering. Förundrades över hur lätt det var att gissa hur det skulle sluta. Några kapitel in i boken hade jag en idé om hur jag trodde att det skulle gå och sisådär 500 sidor senare, gick det precis så. Kändes ju... sådär.

Därmed inte sagt att Drottningoffret var dålig. Tvärtom är den en mycket väl genomförd roman, ett lämpligt slut på serien (som blivit bättre och bättre för varje bok). Holst skriver underhållande men missar aldrig att vara politisk och får in aktuella frågor överallt. I Drottningoffret är det ett stundtals ganska hårt porträtt av dagens Danmark som möter läsaren. Bilden av det glada sagolandet där alla har det bra och äter röd korv kontrasteras mot ett främlingsfientligt samhälle där integrationen är obefintlig och rädslan för vart man är på väg ständigt blir större. Danmarks val att skicka trupper till Afghanistan har gjort det omöjligt att tro att man ska kunna hålla sig isolerad i sitt lyckliga lilla hörn av världen.

Allt det här märks naturligtvis av varje dag för den grupp politiker som Holst skildrar. Vi möter samma personer som tidigare; främst handlar det om Charlotte Damgaard som fortfarande inte har bestämt sig för om det är politiken eller miljön som ska få hennes kraft och Elizabeth Meyer som får veta att hon har Alzheimers. Efter att ha fått sin diagnos beslutar sig Meyer för att inte säga något om sjukdomen till någon, utan istället försöka skynda sig att vinna det förestående valet, bli Danmarks första kvinnliga statsminister och sedan snabbt lämna över till Charlotte och dra sig tillbaka.

Drottningoffret ger känslan av att Holst spenderat väldigt mycket tid på att göra research om allt från hjärnsjukdomar och soldaters psykologi till judisk historia och nazism. För att vara en roman är Drottningoffret ovanligt faktaspäckad. Ofta är det intressant, men ibland tänker åtminstone jag "jaja, blabla" och bläddrar vidare tills den vanliga intrigen kommer igång igen. Hoppas Holst kan förlåta mig för det.

För det är inte de välresearchade, trovärdiga partierna om det politiska spelet som är mest intressanta, åtminstone inte för mig. Istället är det Meyers situation. Vad gör en människa som byggt upp hela livet kring sitt knivskarpa intellekt när hon plötsligt en dag får reda på att detsamma inom kort kommer att vara helt borta? När man på förhand vet att man kommer sluta som ett lallande kolli utan förmåga att känna igen sina närmaste, utan åtkomst till något av alla de minnen och känslor som utgjorde ens jag? Tanken är lika svindlande som skrämmande. Det är i de partierna som Drottningoffret är starkast för där går den under huden och blir personlig på ett helt annat sätt än i de andra delarna.

Samtidigt - och det är viktigt att inte glömma bort - gör Holst också det som jag gillar henne mest för; hon har en enormt skarp feministisk blick. Hon skildrar väldigt väl hur kombinationen kvinna+makt fungerar. Det ska hon ha cred för. Men som sagt; det är inte det jag mest fastnar för den här gången. Tänk att inte längre ha tillgång till sina egna tankar. Att vara främmande inför sitt eget jag. Det får mig att vilja placera hennes bok under kategorin "skräck".

Danska dagar I

Gårdagen spenderades i ett blåsigt men som alltid trevligt Köpenhamn - en storstad som till skillnad från många andra fortfarande har kvar en hel del antikvariat i centrum. Kikade in på en del av dem; min favorit ligger i en källarlokal på Vestergade. Innanför ett första stort rum, hittar man flera små trånga gångar som labyrintiskt söker sig allt längre in i källaren. Sneda hyllor lutar sig mot dig när du går, underliga stundtals lätt groteska antatomiska planscher pryder väggarna. Det luktar gammal bok. I slutet av den ena gången hittar man lite överraskande ett kök, komplett med kaffebryggare och servetter, en annan av katakomberna slutar vid ett minimalt skrivbord där en ung blond flicka sitter och skriver skrivmaskin under en naken glömlampa som dinglar från taket. Jag köpte inget, men drog in stämningen i djupa drag. Jag tror man skulle kunna starta en hel kedja bokhandlar där hela affärsidén var att skapa skumma, fantasifulla miljöer dit bokmalarna drogs som flugor, bara för att få vistas på ett ställe som fullkomligt skriker att här finns det så många, så udda, så bra böcker som du aldrig sett förut att du aldrig vill gå härifrån. Ska utarbeta affärsplanen och sätta den i verket efter att jag blivit miljonär.

Inte så långt ifrån antikvariatet, på Rådhusplatsen närmare bestämt, ligger tidningen Politikens Boghall - en välsorterad, någorlunda stor bokhandel med ett bra urval/stor sektion engelska böcker. Hade som vanligt inga problem med att hitta saker jag ville ha, däribland två för mig nya titlar: Firmin: Adventures of a Metropolitan Lowlife av Sam Savage och Confessions of a Jane Austen Addict av Laurie Viera Rigler.

Jag snor helt fräckt beskrivningen av Firmin från Amazon: Firmin is born in the basement of a ramshackle old bookstore but because he is the runt of the litter, he is forced to compete for food and ends up chewing on the books that surround him. Firmin soon realizes his source of nourishment has endowed him with the ability to read and this discovery fills him with an insatiable hunger for literature and a very unratlike sense of the world and his place in it. But the days of the bookshop and of the close community around it are numbered. The area has been marked out for 'urban regeneration' and soon the faded glory of the bookshop, the small local theatre, the unique shops and small cafes will face the bulldozers and urban planners. Brilliantly original and richly allegorical, Firmin is brimming with charm and wistful longing for a world that understands the redemptive power of literature and treasures its seedy theaters, one-of-a-kind characters, and cluttered bookshops.

Det låter verkligen som något för mig - och det trots att jag är en kattperson, snarare än en gnagartyp. Kom inte och säg att jag inte kan vara öppen för andra arter.

Confessions of a Jane Austen Addict tycks vara del ett i en serie och handlar om något så enkelt som ett stackars Jane Austen-fan som en dag vaknar upp och finner sig förflyttad till Austen-land och -tid. Inte superoriginellt, men ändå lite underhållande tror jag. Del två i serien heter Rude Awakenings of a Jane Austen Addict och har nyss kommit ut inbunden.

Jag tror att båda två kommer hamna i korgen nästa gång jag shoppar på Amazon, för jag var för snål för att betala dyra danska pengar för dem (vet ni hur mycket en dansk krona är värd nu?!? The horror, säger jag, the horror...). Vad jag däremot kände att jag inte kunde lämna bokhandeln utan var en finfin liten Taschen Movie Icons-bok om Johnny Depp, som min sambo var vänlig nog att upplysa mig om att han hittat på deras reabord. Är inte det värt en guldstjärna så vet jag inte vad som skulle vara det... Att ha en sambo som om inte uppmuntrar så åtminstone uthärdar ens fetischer är viktigt :) Vilket påminner mig om att det är dags att beställa biljetter till fredagens Johnny-premiär Public Enemies... mmm... Ska bestämt ta och göra det nu.

Mysteriernas Maria Gripe

Har just spenderat en fruktlös halvtimme först ivrigt, sedan allt mer besviket surfande efter en dvd-version av Flickan vid stenbänken; tv-serien som gjordes på Maria Gripes Skuggböcker. Hittade den till slut på Filmcentrum, men där kostade den 750 kr och jag vet inte riktigt om jag är så desperat. Inte ännu. Men det kommer säkert.

Jag har precis läst ut Tordyveln flyger i skymningen, den ultimata sommarlovsboken om du frågar mig, och nu står nostalgin högt i tak. Nu vill jag läsa om alla Gripe-böckerna och sedan se den väldigt unge Gerhard Hoberstorfer som Arild, iklädd vit sommarkostym darrande stå och blicka ut i den ljusa sommarnatten från ett fönster på slottet Rosengåva. Ack! Så bra den var! Det lutar åt att jag inom kort kommer vara 750 kr fattigare.

Till dess får jag väl nöja mig med att konstatera att Tordyveln flyger i skymningen höll för ännu en omläsning. Har tappat räkningen på hur många gånger jag läst den. För mig var den en av de första böckerna som verkligen visade hur fantastiskt läsning kunde vara, hur oerhört många andra, spännande världar man kunde få tillträde till. Allt behövde inte vara vardagsrealism och förnuft, det fanns annat också. För någon född på det politiska sjuttiotalet var det en uppenbarelse. Jag kommer ihåg hur jag när jag som barn läste hennes böcker balanserade mellan att vara ganska rädd - det är ju skitläskigt till och från - och att vara totalt fascinerad. Maria Gripe erbjöd något helt annat än alla de andra barn- och ungdomsförfattarna jag hade läst dessförinnan; i hennes värld var allting mörkare, farligare och underligare. Ofta sorgligt, alltid otroligt uppslukande. När jag läste hennes böcker var det som att glänta på en dörr mot något helt nytt, något främmande och kanske ganska obehagligt - hon gav mig känslan av att det fanns hemligheter att upptäcka och övertygade mig om att hon visste att världen var så mycket mer än den i förstone visade. Det handlade naturligtvis om de ofta övernaturliga inslagen i böckerna, men också om en känsla av att hon tilltalade läsarna som om de var viktiga, som om de var vuxna nog att förstå.

Tordyveln flyger i skymningen ger mig samma känsla när jag läser den idag. För att använda en sliten term - den återförtrollar världen en stund. Jag älskar det korta efterordet där hon frågar vad det var som fick just mig att läsa just den här boken. Var det en tillfällighet? Eller var det något viktigare? Åh! Mysterier! Me like. Samtidigt är det lite gulligt att se hur saker och ting har förändrats på bara några få år. Sist jag läste den tänkte jag inte på det, men nu lägger jag gång på gång märke till hur annorlunda tekniken och samhället är idag jämfört med när boken skrevs. Kommer de barn som läser den idag ens att veta vad en telefonkiosk är? Eller en skrivmaskin? Förstår de varför man var tvungen att ringa till British Museum istället för att maila? Eller varför man fick skicka bilder med bud med lokalbussen istället för att MMSa? Kanske, kanske inte. Hur som helst hoppas jag att de har vett på att uppskatta Maria Gripe - hon är den bästa författaren för barn och ungdom (och vuxna) som Sverige haft. Saknar henne!

Något mindre skoj än väntat

Slängkappor, trollkarlshattar och någon med en blixt i pannan - på premiären av Harry Potter och halvblodsprinsen häromkvällen fanns det mesta som behövdes för att höja stämningen. Det var nästan så jag ångrade att inte jag också målat dit åtminstone en liten blixt, men sambon sade sig vara nöjd över att jag avstått, så... Annars är idén med att klä ut/upp sig till biopremiärer ju ganska rolig! Jag har ju både häxhatt och slängkappa liggande hemma redan, så det kanske är något att fundera på till nästa gång... hm.



Kort sagt fanns med andra ord allt man behövde för en sjukt kul kväll på plats - allt utom en sjukt bra film. För när filmen började så väntade vi på att den skulle sätta igång... och när den hade hållit på en timme eller så väntade vi fortfarande... och när två timmar passerades... Harry Potter och halvblodsprinsen var en film utan vare sig ordentlig början eller ordentligt slut. Den var mer som ett avsnitt vilket som helst i en tv-serie. Dessutom hade den en väldigt underlig fördelning mellan scenerna och en skumt uppbyggd dramaturgi. Den dröjde väldigt länge vid en massa oväsentligheter och hade en enorm förkärlek för ansträngda skämt om Hogwartselevernas kärleksliv, samtidigt som det som ändå är det centrala (horcrux-jakten, Snapes bok och den avslutande utflykten som Harry och Dumbledore gör), allt det vimsades förbi väldigt snabbt. Mycket underligt upplägg.

Harry gör rätt i att se bekymrad ut

Eftersom det ändå handlar om en Harry-film var den ju naturligtvis inte dålig, men halvblodsprinsen kvalar ändå in som sämsta filmen i serien hittills. B-E-S-V-I-K-E-N skulle jag kunna sammafatta intrycket av kvällen. Jag hoppas verkligen de skärper sig till nästa film, annars ska jag personligen åka dit och slå dem på näsan.

Vi ses på Hogwarts

Ikväll är det Harry! Biljetterna är bokade, alla andra eventuella planer inställda, mobilen av och godiset snart inhandlat. Harry! Harry! Harry! sjunger jag hela dagen lång... tralalala...jag ska se Haaaaarrrryyyyy :) Min entusiasm känner inga gränser! Ni kommer väl också?

En nätt plan på 3534 sidor

Först föreställer ni er en liten ekorre som ääälskar nötter och som mycket flitigt samlar på sig så många det bara går. Samtliga nötter kånkas med stor möda uppför trädstammen och baxas in i ekorrens hem i väntan på att avnjutas. Efter att ha ägnat sig åt denna syssla en längre period, känner ekorren att nu räcker det, nu är det dags att skörda frukterna av arbetet. Sagt och gjort, här ska det ätas nötter! Glad i hågen skuttar ekorren uppför stammen och ka-dunk! Ett nytt försök. Ka-dunk. Va? Ekorren kan inte komma in i sitt hem. Så flitigt har ekorren samlat nötter att den fyllt hela sin trädkoja till bristningsgränsen och själv nu inte längre ryms där inne.

Ni ser det hela framför er? Bra. Byt då ut nötterna mot böcker och ekorren mot er kära Calliope, så förstår ni genast hur jag har det. Jag hämtade mitt efterlängtade paket från Amazon idag (paketet som onda Posten hade beslutat sig för att skicka till ett företagscentrum på andra sidan stan, som bara har öppet vardagar mellan 8-10...), men glädjen över de nyanlända böckerna förtogs en smula när jag kom hem och lade dem i högen märkt "semesterläsning". Börjar det inte bli lite.... jag vet inte... lite mycket? En hastig sammanräkning av antalet sidor jag tydligen har tänkt att jag ska hinna läsa på semestern visar att jag satt målet högt. 3534 sidor närmare bestämt, varav ungefär 1/3 är på engelska. Hm.

Till det kan man också om man vill lägga de dryga 600 sidorna i den bok jag håller på med nu, Hanne-Vibeke Holsts Drottningoffret. Jag har kommit halvvägs och börjar känna att jag sysslar med något slags maraton. Det är lååååångt. En bok får vara väldigt bra för att hålla uppe intresset så länge. Om Holst klarar det eller inte ska jag låta vara osagt än så länge. Vi får se. Men det känns onkeligen som att det är tegelstenarnas sommar; jag har just läst ut Keplers Hypnotisören som också den var uppe kring 500 sidorsgränsen. Ruskigt otäck var den också - svart, deprimerande, läskig. Allt ont som kunde hända hände. Men mer om det senare - Bonniers blir nog ledsna om jag går händelserna i förväg och skriver en massa om den innan releasedatum i deras noga orkestrerade marknadsföring. Under tiden kan ni istället få roa er med en titt på min ovan omtalade 3534 sidor långa semesterplan. Se och förfäras över vad en stackars bokmal kan få för sig att hinna med på semestern:

Fiiina författare och andra

Varje gång jag läser Kajsa Ingemarsson känner jag ett enormt behov av att förklara mig om någon händelsevis skulle komma på mig och se vad jag läser. Jag har funderat en del på varför det är så - och i bästa självhjälpsanda även övat mig genom att lägga upp hennes senaste bok under "läser just nu"-rubriken här i vänsterkanten på bloggen. Som ett slags komma ut-process, typ. Det känns ändå lite pinsamt. Varför? Tja, är man som jag läser man inte författare som Kajsa. Eller? Av de förvånade blickarna jag fått när folk sett mig med boken är svaret nej. Kajsa har tydligen alldeles för få kulturpoäng.

Ändå har jag läst några av hennes böcker; Små citroner gula, Den ryske vännen och Lyckans hjul. Den sistnämnda var bedrövlig, de andra var underhållande. Och det är just det jag vill åt när jag väljer henne framför någon svår ryss i svart polotröja - jag vill ha en stunds förströelse där sidorna rinner iväg av sig själva, något som är småspännande utan att man behöver fundera alldeles för mycket. Som sådant fungerar hennes böcker för det mesta utmärkt.

Bara vanligt vatten tog jag upp som motvikt till Juli Zeh som jag läste förra veckan. Den var ett bra val; berättelsen om böstsäljarförfattaren Stella Friberg som kör fast när hon ska avsluta sin dekalog om detektiven Franciska Falke är rätt kul. I början var jag extremt skeptisk eftersom Stella framstod som ett totalt pucko, men det ordnade sig och sedan kom vi om inte fint så åtminstone ok överens.

Om man i likhet med mig är inne i bokbranschen, har Bara vanligt vatten dessutom stundtals ganska hög igenkänningsfaktor. Vi får bland annat följa med Stella på manusmöten på förlaget, pocketgala och uppläsningskväll. En hel del författarkollegor vimlar förbi, vissa påhittade, andra verkliga. Jag vill minnas att jag läste något inte alltför smickrande om Mari Jungstedt, men nu när jag skulle leta upp citatet hittar jag det inte. Strunt samma, det hela är ganska roligt hur som helst. Man undrar hur många av de påhittade bokbranschmänniskorna i boken som har helt verkliga förlagor. Min gissning är att de är ganska många.

Kul är också gäller Kajsas uppenbara medvetenhet om det jag nämnde här i början, det vill säga om hur det är att vara en ständigt topplisteplacerad författare men att ändå/ just därför ständigt råka ut för folk som tittar snett på dig för att dina böcker inte är fiiiina nog. Kajsa/Stella kommer fram till att det är trist men i slutändan inte spelar så stor roll - och jag är böjd att hålla med. All läsning är bra läsning. Det handlar bara om att bedöma boken utifrån dess egna förutsättningar. En Kajsa blir aldrig en Fjodor - och bör inte heller vara det. Det skulle bli ruskigt tråkigt om det bara fanns en sorts böcker.

Sorgsna skrivande damer i SVT

Vad är det med SVT och sorgsna författarporträtt? Jag har just sett K Specialen om Sonja Åkesson och den var förvisso intressant och välgjord - och emellanåt smått surrealistiskt underhållande när Eva Beckman i sällskap med andra Åkesson-fans kikar in genom brevinkasten på lägenheter där de tror att Åkesson kan ha bott. Men framför allt var det sorgligt. Den timma som programmet varar hörs nästan konstant ledsamt, finstämt pianoklinkande i bakgrunden och stoooor del av det som sägs är varianter på "nog hade hon det svårt, alltid". Ja, det hade hon säkert. Men det var ju inte bara det, eller hur?

Upplägget påminner starkt om programmet om Mare Kandre som visades för ett tag sedan. Även där sorgset pianoklink, långsamma kameraåkningar över olycksbådande barndomsbilder och så ångesten som ständigt ruvade i bakgrunden.

Innan dess var det Joyce Carol Oates som man kunde se sitta och titta med stora ledsna ögon, berättande om hur det var när maken gick bort.

Och för något år sedan var det en dokumentär om JK Rowling där hon framstod som den stackars rika författarinnan som förvisso hade framgång men som ändå var liiiite miserabel, osäker och möjligen folkskygg.

Det är Svårt, det är Svartvitt, det är SVT

Vad är grejen? Finns det inga författare som mår bra? Är ångest obligatorisk? Och är den i så fall mer obligatorisk för kvinnor än för män? Det tycks finnas en förutbestämd mall i vilken alla, men framför allt kvinnliga författarskap ska passas in, en mall där åtminstone ett mörkt hot måste finnas med. Om det beror på någon slags idé om att alla berättelser behöver dramatik, så kan jag meddela att den idén suger i det här fallet. Det måste finnas andra historier att berätta. Det är inte förbjudet att syssla med litteratur och vara glad samtidigt. Jag vill hellre höra mer om verken, om texterna och deras tillkomst, om inspiration, om förhållandet till andra författare, ja om vad som helst nästan. Bara inte detta evinnerliga ångestkramande.

Så kom igen SVT - ge mig en författardokumentär om någon som skriver och mår toppen. Någon enda måste ni väl kunna gräva fram?

Because I'm worth it (again)

Jag upplever i detta nu den mest angenäma av alla känslor en bibliofil som jag kan tänkas känna: en trygg förvissning om att en jätteladdning böcker är på väg hem till mig. Sweet! Dessutom tre bonusar i sammanhanget; flera av dem är gratis, jag kommer förhoppningsvis ha lite mer tid att läsa framöver och flera av dem är böcker jag verkligen längtat efter. Jag gnuggar händerna och fnissar förtjust när jag föreställer mig hur de ska fylla min överfulla bokhylla. Hoho, så fint det ska bli.

Först är det några lånade, Ann Patchetts Någon vakar i natten och Hanne-Vibeke Holsts Drottningoffret. Patchett har jag inte läst något av förut, men den här verkar spännande och jag har hört mycket gott om den från flera av er här som redan läst den. Drottningoffret ska bli kul mest eftersom jag gillar Holst både som person och författare och eftersom jag läst de andra delarna i serien.

As we speak är också en hel laddning på väg hit från Amazon, som en present från mig själv till mig själv bara för att jag är så bra och duktig och väldigt mycket värd det. Ooh ja. I paketet finns Charlaine Harris Dead and Gone - jepp, jag kunde inte hålla mig längre. Pocketpakten är bruten. Alla spärrar som funnits för mitt Harris-beroende är borta. Känns ju bra. (Ja, det gör det faktiskt...) Till mitt försvar vill jag säga att det var rea. Dessutom nästa del i Harris nyutgivna serie om Aurora Teagarden, Last Scene Alive. Och så två förstadelar i två nya serier som jag inte alls vet om de är bra men som logiskt sett borde vara något för mig; Murder is Binding av Lorna Barrett ur serien Booktown Mysteries och Death by Darjeeling av Laura Childs i serien A Tea Shop Mystery. Tänkte att de skulle vara lagom avancerad semesteravkoppling. Beställningen toppades av en bok jag fick tips om här på bloggen av en läsare; The Luminous Life of Lilly Aphrodite av Beatrice Colin. Ska bli väldigt spännande att se om den är lika bra som den verkar!

Gratisex (läsex från förlagen alltså) blev det också en nätt samling som jag verkligen är glad över. I den här kategorin härskar boknörderiet fullt ut med ett undantag. Först är det Manuskriptet av Henrik Langeland, sedan Skuggbiblioteket av Birkegaard och så Henrik B Nilssons Den falske vännen (som för övrigt har ett sjukt snyggt omslag). Sist ut och kanske en smula udda i sällskapet men ändå intressant är Karolina Ramqvists Flickvännen. Kan nog vara en bra omväxling från de andra.

Allt det här är hos mig om ett par dagar! Min barnsliga glädje känner inga gränser. Happy nerd over and out.