Jag lär mig nya ord

Det fanns en tid då jag var lyckligt ovetande om vad en pissbomb var. Den tiden är förbi. Skogsporr är också ett nytt begrepp. Jag läser de första kapitlen i Pittstim och inser att jag är väldigt glad över att inte vara kille. Är det så ni har det på eran sportträning, på era pojkrum? Jag skulle ljuga om jag inte var åtminstone lite chockad ibland.

Texterna i Pittstim är, precis som i föregångaren Fittstim, rätt ojämna. Stil och innehåll varierar mycket, och det är väl också en del av charmen. Vissa texter förstår jag ingenting av, men andra träffar hårt. Max Landergårds text är en ur den senare kategorin. Den handlar om hur det är att växa upp med en alkoholiserad far och är osentimental, skriven med helt rätt ton för att drabba läsaren som får en hård knut i magen. Även Axel Gordh Humlesjö, Andrez Bergström och Inti Chavez Perez skriver bra.

Pittstim ger mig känslan av att ha gluttat på en dörr in till ett rum där det försiggår en massa saker som man bara anat. Det är spännande, men också frustrerande eftersom texterna är så korta. De bästa hinner just börja, just komma till det som är intressant - och sedan tar de slut. De väcker fler frågor än de ger svar och i flera fall skulle jag ha velat veta mer om det som låg bakom texten. Egentligen tror jag inte att man ska läsa Pittstim som jag - allt i ett par sittningar, utan hellre en text då och då som diskussionsunderlag. Perfekt för grupper som arbetar med tonårsgrabbar, tänker jag mig (utan att veta något om hur sådana fungerar nu för tiden... en bieffekt av Pittstim är att jag känner mig rätt gammal när jag ser alla författarna som är födda -80 någonting och ändå är alldeles vuxna...). Lärare borde ta med boken till sina klasser, läsa och prata. För oss andra ger Pittstim något att fundera på på egen hand och det är ju inte heller det sämsta. Men pissbomb. Hm. Har svårt att komma över det.