Jag - komplicerad och svår att tillfredsställa

Ibland vill det sig bara inte trots att allt är rätt. James Bradleys The Resurrectionist får återvända till bokhyllan ett tag i väntan på...tja, jag vet inte. Mer gynnsamma vindar? Sämre väder (alltså inte strålande sol som väldigt dåligt matchar berättelsen)? Oavsett vad det är som behövs för att jag ska komma någonstans i läsningen är det i alla fall andra omständigheter som behövs. Jag har börjat, börjat om, tappat bort mig, bläddrat tillbaka, tröttnat, läst lite till och börjat igen men inte hjälper det. Jag är övertygad om att Bradley har skrivit en alldeles utmärkt bok men han och jag klickar inte just nu. Tragiskt. Jag gillade annars inledningen väldigt mycket. Boken handlar om en man som arbetar på ett bårhus och första kapitlets beskrivning av liken är så ... fin. (Har ni inte tyckt att jag var lite konstig innan, går det bra att börja nu.) Han skriver: "In their sacks they ride as in their mother's womb: knee to chest, head pressed down, as if to die is merely to return to the flesh from which we were born, and this a second conception." Nåväl, just nu räcker inte ens poetiska beskrivningar av döda människor till för att tillfredsställa mig.

Som om det inte räckte för att bevisa min status som komplicerad och svår att tilfredsställa, kan jag tillägga att till och med självaste Sarah Waters fick stryka på foten. The Little Stranger får även den ligga till sig i hyllan ett tag. Fast i hennes fall handlar det snarare om att jag har väntat så länge på den att jag vill invänta ett riktigt bra tillfälle när jag kan läsa den i lugn och ro. Med släktingar på besök den här helgen så går det definitivt bort. Finns för övrigt få saker jag avskyr så mycket som att under en hel helg inte få tillfälle att läsa en enda timme utan att bli avbruten var femte minut (se där ett av många skäl till att jag aldrig vill ha några kids).

Istället spenderar jag de få stunderna jag kan läsa med en ny bekantskap från det ljuva Japan (man måste ju älska ett land som har frambragt Murakami); började läsa Taichi Yamadas Strangers häromdagen. Har på grund av alla avbrott inte kommit långt alls trots att boken är lättläst, men det jag har hunnit med har jag absolut gillat. Det lutar åt suspekt japanskt spök och det tycker jag ju om. Återkommer med omdöme om släktbesöket tar slut någon gång och jag därmed får chans att läsa ut den.

Från Japan rapporteras idag också att nämnde Murakamis senaste, ivrigt emotsedda roman 1Q84 har landat på bokhandelsdiskarna där den förorsakat rusning. Haruki har knappt andats ett knyst om handlingen eftersom han blev putt när handlingen i Kafka på stranden läckte ut på förhand och hemlighetsmakeriet har naturligtvis gjort att alla blivit ännu mer nyfikna. Mig inkluderat. Hoppas att någon engelsktalande, bloggande liten snäll japan skyndar sig att läsa och recensera den så jag kan få höra mer om den. Jag har surfat på en massa sidor på japanska och tittat på den (eller på dem, ska jag kanske säga, det är ju två delar) men det har bara resulterat i att jag frustrerat fått en hint om hur det skulle vara om jag var dyslektiker - det är en massa tecken som inte säger mig ett dugg och jag förstår bara om de har roliga bilder... Nästa projekt bör med andra ord bli att lära mig japanska. Eller inte. Under tiden man väntar på Murakami med begripliga tecken kan man läsa Guardians artikel. Och så håller vi självklart tummarna för att Jay Rubin översätter fortare än kvickt.