Den inte så barmhärtige författaren vinner

Jag har märkt att de böcker jag tycker bäst om och som verkligen fångar mig är berättelser där författaren är obarmhärtig mot sina huvudpersoner. Låter det skumt? Ska försöka förklara. I vissa berättelser känner man sig trygg i förvissningen att det inte kommer att hända huvudpersonen något alltför hemskt. Det kan hända något svårt, men det blir aldrig så där 100% nattsvart eller fruktansvärt att det inte finns en väg ut. Det är ofta trevliga historier, men det är ytterst sällan som de blir de där riktigt stora läsupplevelserna.

Det blir istället den andra sortens berättelser. De där man aldrig kan vara säker på att det kommer att ordna sig. De där man hela tiden läser med en känsla av att vad som helst kan hända. Harry Potter är ett exempel. Rowling är ruggigt elak, inte bara mot Harry utan också mot flera av de andra gestalterna. Hon utsätter dem för fruktansvärda saker och tar ifrån dem det de mest tycker om och behöver. Som läsare känner man hur hjärtat slits ur kroppen å deras vägnar. Ta till exempel när Sirius dör - det var en chock jag ännu inte hämtat mig från. Samtidigt är det just sådana saker som gör berättelsen så spännande; man vet att det inte finns några safe zones och slutet är varken givet eller garanterat lyckligt.

En annan författare som åtminstone stundtals skriver enligt samma modell är Charlaine Harris, som också kan vara rätt grym mot sina romankaraktärer. När jag häromdagen läste ut del 6 i serien om Aurora Teagarden, A Fool and his Honey, förväntade jag mig ungefär samma lite småputtriga, trevliga sydstatskänsla som de tidigare delarna i serien haft. Och det var det, ända fram till sista kapitlet. Det börjar stillsamt som ett vanligt mysterium; Aurora och Martin får oväntat besök av Martins systerdotter som dyker upp med ett nyfött barn på armen. Strax därefter försvinner hon, men lämnar kvar barnet och ett färskt lik på trappan. Dags att lösa mordgåtor igen, typ. Som brukligt är i Teagarden-serien är det lite lagom spännande, lättläst och underhållande att följa med när Aurora försöker klura ut vad som hänt. Men så när man tror att alltsammans är i hamn och bara har sista kapitlet kvar - pang bom! Fullständig chock! Jag ska inte avslöja exakt vad som händer eftersom jag vet att några av er håller på att läsa serien, men jag kan säga att det är extremt dramatiskt. Personligen kände jag att jag behövde terapi efter läsningen var avslutad. För det är ju just det; precis när det oväntade har hänt tar boken slut! Panik! Nästa del, Last Scene Alive, kommer inte i nytryck förrän i maj! Argh!

När jag hämtat mig en smula funderar jag på om det inte borde vara förbjudet att göra så mot sina stackars huvudpersoner - eller sina stackars läsare, för den delen. Fast samtidigt måste jag ju erkänna att det hottade upp serien ett snäpp. Även om det var ruskigt hemskt (ruskigt, ruskigt, ruskigt hemskt!) gjorde det ju faktiskt serien bättre på ett vis. Så visst. Författare som inte har några hämningar genetmot sina huvudpersoner skriver i allmänhet bättre böcker. Det är den brutala sanningen. Huvudperson - beware. Du vet aldrig vad som väntar dig.